den där känslan.

av att gräva med sina egna händer, få bort snön så fort som möjligt, ruska om blommorna, skrapa bort isen, sopa bort snöflingorna som täcker farmor och farfars namn, leta fram tången som ska ligga där under snötäcket, känna pulsen slå över att inte hitta minnesstenarna. För visst har jag också läst om folk som fått saker stulna vid gravplatser - att folk snor minnesstenar och prydnadsfåglar för att hedra sina egna döda släktingar. Jag hade aldrig förstått allvaret i det förrän jag trodde det hade hänt oss. Paniken spred sig och jag rotade runt i snön tills jag äntligen hittade stenarna. Dom låg där dom skulle. Den ena har visserligen spruckit lite, men dom var på plats.


Känslan av att någon sagt att det är pappa som ligger där, att jag var med när han grävdes ner, att jag stått där vid hans plats som han delar med farmor och farfar. Det är obegripligt.