det är först i drömmen du är vid liv,
I natt drömde jag att han var död. Vi hade samlats i ett gigantiskt vitt palats där cermonin skulle vara och alla mina vänner var där. Jag kunde inte se kistan, men vi satt alla på rader och blickade åt ett och samma håll. En och en gick fram för att gråta, säga farväl och säga några sista ord. Precis innan det var min tur blev det paus och vi åkte iväg ett tag. Bröt ihop, vågade mig in i salen och gjorde mig redo för att säga hej då för sista gången. Ställer mig framför där kistan är - och vaknar.
- jag får aldrig säga hej då.
Precis som i det riktiga livet är min första tanke och det skär med knivar i hjärtat, magen och hjärnan på mig. Eller så kanske jag aldrig gör det? Jag kanske fortsätter att tankeprata med honom ett tag till? Kanske säger hej då när det känns bra och jag är redo. Eller kanske aldrig. Jävlar vad du är saknad just idag.
- jag låg och tänkte på honom precis innan jag somnade i går, om hur han hade reagerat med mitt nya jobb? Hade han vågat gå in i butiken och köpa VeckoRevyn själv? Eller hade han velat att vi gjorde det tillsammans? Kanske skojat med personen i kassan, bläddrat fram sidan där min bild är och visat för personen i kassan att javisst, det är samma oerson på bilden som min dotter som står här bredvid mig. Kanske hade vi gått till Dagoberts efteråt och ätit lunch prick klockan elva tillsammans med hans byggkompisar Hade han vågat visa tidningen för dom? Förmodligen bara visat bilden men inte låtit dom läsa texterna. Sen hade han kramat mig och sagt att han är stolt över mig, för det vet jag att han är.
Du är så underbart fin!<3