dagens sanning
Det finns något bitterljuvt över att vänta på sms från just den personen. Hur en tittar några gånger för mycket per minut/sekund. Hur en kanske stänger av mobilen och startar på nytt för att kontrollera så inget fastnat i någon form av utkorg. Eller hur en ber en kompis smsa för att se så att det inte är fel på nätet.
Och hur en hoppar högt vid varje signal, och hjärtat som dunkar lite för snabbt i bröstkorgen innan en hunnit se vem det var ifrån. Den där stenen som dimper ner i magen när det är hm som vill påminna om sommarrea, eller mamma som vill bjucka på middagen.
Allt det där bittra, blir värt när rätt namn dyker upp på skärmen och skapar det där fåniga leendet. För det är den ljuvligaste av känslor.