so let's set the world on fire

Jag och J pratade idag om framtiden, och nutiden - och den ständiga hetsen som pågår. Som stavas livet. Jag har under hela våren varit stressad över det faktum att folk i min ålder kan ha en kandidat. Eller att de kunde cashat ut en redan förra året, och här sitter jag med mina futtiga 82,5 hp och vill böla blod. Jag har alltså på riktigt lagt ner lite för mycket tårar, några timmar för mycket ångest med tryck över bröstet och legat vaken om nätterna och förbannat mig själv för att jag... typ inte pluggat tillräckligt mycket... som jag hade ha kunnat om jag hade velat?
- fastän jag tillbringade över ett år med att vara sjuk och gå på en 6 månader lång behandling, jobbat mer än heltid sen jag slutade gymnasiet, pappa dog, samt allt annat som bara sker i livet. 
 
 
Ni vet när en råkar hata sig själv för att en tycker att en kunde ha valt en annan väg... Ungefär så. 
 
Jag har kommit på mig själv med att bli smygarg på folk jag känner som har utbildningar, eller färdiga spår att knata i, eller förbanna att jag själv fallit för den typen av yrke som inte har någon färdig utbildning att bara hoppa på. Fastän jag vet att det är detta jag kan och ska ägna mitt liv åt. Så har jag blivit avundsjuk på att alla andra har "mycket lättare" med sina utbildningar... 
 
 
Tills för någon vecka sen när jag gav upp den inställningen helt. För vad rör det mig om mina vänner är klara med sina utbildningar mer än fira, peppa och hurra över att de är just klara? För jag vet ju att de kommer göra detsamma när jag är klar. Och att de även kommer hurra hela vägen tills jag blir klar, precis som jag gjort för dom. 
- och vem fan orkar med utbildningsnormen? Phucking hatart. 
 
 
Det är alltså en ganska skön känsla jag går omkring med nu, lite som att bära på bomull. Vetskapen om att jag kan utbilda mig hur mycket som helst, hur många år som helst - och att jag en dag kommer ha titeln sexolog, det är det viktiga. När och hur är sådant som löser sig med tiden. 
 
0 kommentarer