ett avslut,
- sen fortsatte jag bara. Sex år, det är så jävla lång tid. Det är mer än en fjärdedel av mitt liv. Och vi har hunnit med så mycket prat, ältande och framsteg. Kärlekskrångel, föräldrarsnack, framtid, ludde, vänner, familj, skolan, utbildning, ännu mer ludde, självständighet, plugg, ludde, sexologi, framtiden igen, hepatit c, behandling, ångest, friskförklaring, framtiden, pappas död.
Idag var hennes sista dag för att när som helst vill ett barn födas, så vi hade ett hej då-snack. En liten avrundning och en ihopknytning av säcken. Hon är så fantastisk, önskar att alla som hade lite för mycket tankar kunde få gå till henne, eller någon som är lika bra. Att gå i terapi är bland det bästa en människa kan göra.
Jag vet inte om jag någonsin kommer bli "färdig" med min sorg eller alla mina tankar, men just nu kändes det bra med ett avslut. Jag har vuxit så jävla mycket de senaste halvåret, ni skulle bara veta. Och hon är så jävla jävla fin, jag är så glad att jag gick vilse den där gången jag skulle på mitt första möte och hamnade på fel ställe, och därmed fick L. Ödet i ett nötskal.
"Tänk Caro, för hundra år sen satt du här med lite vaga tankar om att du ville bli sexolog, och nu skriver du för Veckorevyn om precis det du vill och jobbar för både RFSL och RFSU. Du kommer komma precis vart du vill, inget kan stoppa dig"
"Jag ville bara ha det här tillfället att ge något tillbaka, du verkar vara den typen som hela tiden ger och ger, men kanske inte alltid får något tillbaka? Och jag vill ge tillbaka till dig"
- och sen sa hon massa fina saker, beskrev mig in i minsta detalj och jag fick med mig en hög meningar som träffade rätt in i hjärtat och massa kärlek.