jag skriver mest om böcker, vår unge Harry och våra äventyr. förutom det skriver jag en del om min roman, om att skriva och våra få stunder av egentid.
Jag minns hur jag läste både Flickan och skulden och Ingen riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam i ett svep. Det var en höst ute på landet och jag skulle göra ett skolprojekt om sexualbrottslagen, och hur det egentligen går till i rättsalen - varför det är tjejen som blivit utsatt för ett brott så obehagligt och vidrigt som en våldtäkt som måste försvara sig, och käfta mot förövaren, domstolen, åklagaren, juryn, lagen och samhället.
Och jag minns hur jag låg i det som då var Holgers gamla rum i stora huset på landet, hur pappa stökade omkring i huset, och mitt i all min trygghet och lugn - så var jag iskall på insidan. Jag ville gråta, skrika, ta sönder saker och samtidigt hjälpa alla som det skrevs om i böckerna. Jag mådde dåligt av att läsa men kunde inte sluta, för jag visste att det jag läste var en annan människas upplevelse. Det som jag läste var inte påhittat, utan fakta.
Idag minns jag inte om det var för högstadiet eller gymnasiet, eller för bägge jag gjorde uppgiften - men jag vet att dessa böcker aldrig någonsin lämnat mig och att jag ständigt återkommer till dem i mina tankar, åsikter, diskussioner, argument och det är något jag brinner för att få jobba med.
I år är det tio år sen Flickan och skulden kom ut, och nu kommer den ut i nytryck med nytt material och ett långt efterord. Det är som att något inom mig går sönder när jag tänker på att bägge dessa böcker ständigt är aktuella. Vi har kommit en bit på vägen, men det är långt kvar än.
ps. och jag vill så gärna jobba med dessa frågor. Jag vill hjälpa till, käfta och slåss för de som inte längre orkar och jag vill göra en förändring. Måste bara komma på hur det ska gå till.
