So let's raise a toast Cause I found someone to carry me home

Insåg igår att efter den sista juli vet jag inte vad jag ska göra. Jag som hade ångest inför en ledig söndag, känner mig lite skakig inför denna omvändning. Det enda jag planerat nu är att jag kommer vara borta hela oktober månad. Vart och med vem är under planering, men jag kommer inte vara i detta land.

En liten liten del av mig vill bryta ihop, kasta mig till närmaste ams och tigga om jobb.
Medan resten av mig känner mest exaltering och fjärilar. Hur mycket kommer inte ha hänt fram till den sista juli? Och hur mycket är det inte som jag vill göra? Jag vill resa, plugga, ha projekt, arbeta med säkrare sex och hivprevention på nationell och internationell nivå, jag vill kunna andas ut en söndag utan tryck över bröstet, jag vill kunna sticka iväg en helg och låsa in mig med någon och bara vara, jag vill kunna nöjesläsa utan ställa klockan, jag vill ta fler hp, jag vill ta körkort, jag vill ha blanka dagar, jag vill skriva, jag vill arbeta med människor, jag vill kämpa för unga, jag vill volontära, jag vill ha ett eget radioprogram (kan även tänka mig att vara flitig gäst till en början), jag vill jobba med tv, jag vill vara krönikör, jag vill ordna workshops, jag vill föreläsa, jag vill utvecklas, jag vill vara, jag vill kunna springa fem km utan problem, jag vill arbeta med ungdomar, jag vill snacka om könens anatomi, jag vill skriva böcker.

Vet ni en sak, denna sommar kommer bli magisk. Och hösten blir ett nytt jävla blankt kapitel. Om jag längtar.
ps. titeln, jag får tårar i ögonen pga den är så vacker. Så ska jag också känna, snart.
min vardag
0 kommentarer