sorgen som aldrig tar slut.

Om ni någonsin förlorat en person som står er nära; en förälder, ett syskon, en nära vän, en släkting eller vem som helst. Om ni någon gång känt den där känslan av tyngd mot kroppen, som att någon lagt en filt gjord av bly över dina axlar, som att lungorna tappat sin hela kapacitet att fylla på kroppen med nytt syre, som att hjärtat bankar på för allt det är värt men som att det knappt känns eller ibland bankar så hårt att det känns som att det ska gå i bitar, ännu mer bitar än innan.
Som att det är tungt att leva, tungt att skratta, tungt att vara glad, tungt att tänka och tungt att inte tänka. Allt är bara tungt.

Jag hade den känslan hela valborg. Jag var överlycklig över att vara där, att alla var så pepp, att solen sken, att en viss person kom förbi, att jag fick lära ut information och att livet kändes bra.
- tills jag återigen kom ihåg det där som pappa sa för exakt ett år sen:


Men lilla gumman, vad ska du till Uppsala och göra?! Och på valborg? Vad ska du göra där?

Jag hör hans oro, och blir samtidigt glad för att han reagerar, och jag vet att han är den enda i hela världen som kan kalla mig för lilla gumman utan att göra mig förbannad. Så jag ler och säger att det är världens fest, Sveriges största fest på g!

P - Men lilla gumman? Och vad ska du då göra där?
C - Festa? Träffa människor och ha kul!
P - Och vilka ska du träffa? Åker du själv?
C - Men jag ska till Uppsala! Och jag ska till Ernst, och Madde är också där!
P - Jaha, men du ska till Ernst! PJUUUH!! Då kan jag ju andas ut! Du ska ju till Ernst! (uttalas Ääärnscht!) Så du ska till henne, jamen då kan jag vara lugn.
C - Jamen asså vi kommer ju träffa fler människ...
P - Ja men du ska vara med Ernst! Så bra. Och då kommer ni vara där på kyrkan bara va? Och dom dricker ju inte!
C - Jo fast...
P - Ja men ha så kul lilla gumman, då kommer du ju få jättekul!


Sen citerade jag detta för Ernst och hennes svar var att jag kanske skulle berätta för honom hur det egentligen är, och hur det kommer bli i helgen?! Men jag känner honom, för honom är Ernst helig och varför oroa honom i onödan?


Citatet ovan gick på repeat hela dagen innan valborg, under valborg och efter valborg.



Jag vet inte när jag kommer sluta göra det, men det händer ofta att jag tänker på att jag ska ringa honom, när det händer något jag vill att han ska höra, och även om jag vet att jag inte kan ringa honom så ser jag framför mig hur han skulle sett ut, hur han skulle ha svarat och hur jag fick honom att skratta.
- känslan i bröstet när jag kommer på att han är död, och att jag inte kan träffa honom eller ringa honom eller få ett sms med avslutningsmeningen "kramar från pappa" - det är en känsla jag inte önskar någon människa.


Det händer att jag drömmer om honom, och i drömmarna får jag höra honom skratta. Det finns få saker som får mig att vakna med ett leende, men när detta händer är det någon form av hatleende, jag är lycklig över skrattat men jag blir så otroligt jävla arg över att drömmen är slut.

Ibland tänker jag att jag skulle vilja gå till någon, någon som kan kontakta andar? Eller honom. Men rädslan för att det ska misslyckas står i vägen. Jag har alltså kommit så pass långt i min sorg och i min saknad att jag skulle kunna ge löjligt mycket pengar, för att få höra en främmande människa prata med hans ande. Jag vet varken om det är bra eller dåligt. Jag vill bara så gärna tro att det inte tar slut efter döden, att en inte bara ligger i askform i en liten urna nedgrävd i jorden, utan att det finns något mer. Något utöver det mänskliga. Desperation? Frustration? Eller bara en dotter som saknar sin döda pappa i varje andetag? En dotter vars hjärta går sönder mer och mer för varje hjärtslag över att pappan är död? En dotter som bara saknar sin pappa mer och mer för var dag som går.


ps.
det är en jävla utomkroppsupplevelse att plocka nyutslagna vitsippor för att sätta i ett glas intill det svartvita fotot på sin familj, där han står med utslaget lockigt hår.
0 kommentarer