tjugonde maj,

Jag har namnsdag idag. När min Farmor levde skickade hon vykort varje gång, och på födelsedagarna kunde vi få en bit mjölkpaket eller någon bullpåse med rätt datum på. Ett så jävla enkelt men fint sätt att visa att en tänkt på en person.

Pappa skickade alltid sms, och ringde. Och så inledde han alltid samtalet med Hej Carolina! Eller Hej Ebba! Eller Hej Rebecka! beroende på vilken av mina namnsdagar det var. Smsen såg alltid ut på samma sätt: Grattis på namnsdagen Carolina! Kramar från pappa.
Att en så jävla enkel gest kan göra så fruktansvärt ont när den väl uteblir? Det händer ofta att jag kommer på mig själv med att tänka på honom som levande. Och jag har liksom väntat på ett sms idag, som jag aldrig kommer få. Känns nästan bra att jag inte fått från någon annan heller, det rör mig inte ens.
Jävla pappa, tänder ljus för dig inatt. Skulle tända eld på en hel stad om det skulle få mig att sakna dig mindre.