bekväm i sin nakenhet

Eftermiddagsrusningen har precis börjat i simhallen, gamlingar trängs med kidsen i simskolan och mitt i allt försöker jag plaska mig fram i 40 längder. I omlädningsrummet är det folk i alla former, storlekar och åldrar. Hårigt, rakat, solbränt, blekt, hängigt, muskulöst, tatuerat och märkta på olika vis. Det är kroppar. Som kroppar ser ut. 
 
Och det är när jag står där och som bäst håller på och tvättar mig när en liten tant kommer fram, hen är naken, jag är naken, och tanten vill ha hjälp med att läsa på en liten liten flaska: "Kan du läsa vad det står? Är det schampoo eller är det tvål jag packat med mig?". Jag svarar att det är schampoo och tanten tackar för sig.
 
Jag vet inte riktigt varför, men jag blev rörd? Där står vi i bara mässingen och kan konversera. Hen är bekväm och jag är bekväm, och det känns så fint. 
 
 
Jag är så nöjd med att jag liksom lämnat det där med att vara osäker på sin kropp bakom mig. Min kropp är min kropp och jag dyrkar varje cm. Kommer aldrig i mitt liv mer oja mig över en kaka för mycket, hata hårväxten, skrika åt vågen som visar fel siffror eller klä in mig i täcken när jag gjort en bortamatch/hemmamatch. Jag vägrar bli en sån som vill "gömma mig i vassen" när sommaren kommer eller som gråter för att en skjorta inte går att knäppa. Livet är lite för kul för att tänka på kroppen på ett hatiskt vis.