ett ex´s mamma.

In på jobbet kliver en person som jag under lång tid räknade som en del av min familj, någon som stod mig nära men som försvann på grund av att jag blev dumpad av hennes unge. 
 
Det är så märkligt det där, hur en person kan gå från att vara ens allt, ens andra halva, ens vardag och högtid, ens syre, blod och hjärtslag - till att bli till absolut ingenting. En någon, en okänd eller på sin höjd en bekant. 
- och hur allt som "hört till" den där personen bara försvinner ur ens liv. Så orättvist, och så dumt. 
 
Och hur jag i flera år saknat främst henne. Och hunden. Exet själv? Nja. Eller nej. 
 
För även om vår kärlekshistoria och samboliv krossades, så har jag ju fortfarande fantastiska minnen med henne. Tänkte efter och insåg att dom enda bilderna som finns kvar av de totalt 4 åren som jag och exet kände/hängde med varandra - så är det albumet från den där kvällen vi hade adventsbak, utan henom... Både ironiskt och lite sorgligt.  
 
Sist vi pratade var dagarna efter pappa dött, då hörde hen av sig och jag minns inte ens om jag svarade.
 
 
Kan bara hoppas att det runnit tillräckligt med vatten under broarna för att vi ska kunna ta en lunch. Jag och mamman, inte exet.