att sörja förväntningarna som aldrig blev av.
Det finns saker i livet som en förväntas göra, och så finns det dom där planerna som en vill göra. Som en vill kunna bocka av. Stryka ett streck över och bara ha gjort. Sakerna en planerat sen barnsben, bett till gud om eller kanske blivit lärd att det ska ske, helst i en viss ordning. Och dom där händelserna som en bara tagit för givet ska ske. Som att ens liv går efter en viss plan där händelserna radar upp sig likt pärlor på ett halsband där allt flyter på.
Tills det sker en förändring, något som en inte kan styra över. Halsbandet spricker och pärlorna som en radat upp sprids och försvinner. Bubblan av förväntningar spricker och planerna raserar likt ett korthus. Och de där sakerna en bara tagit för givet och förlikat sig med går upp i rök. Poff! Livet tar en annan vändning och allt blir inte som en tänkt sig, nästan ingenting blir som en tänkt sig.
Sakerna som skulle skett i en viss tidsordning kanske inte kommer ske alls, eller inte alls som en tänkt sig från början. Mallarna blir omöjliga att följa och illusionerna om framtiden får stanna vid att vara just en illusion. En framtid en förväntat sig rycks undan och ett stoft av förväntningar är allt som finns kvar.
Det finns så mycket jag hade tänkt mig, som jag bara hade tagit med en axelryckning och bara förlitat mig på skulle ske. Så mycket som nu aldrig kommer ske. Men någonstans känns det ok än då. 97% av mig säger att det inte är ok men 3% säger att det kommer bli bra ändå. Det kommer bli bra, så bra det kan bli.