sexualupplysare och bokälskare

Det är tre personer som hitills påmint mig om att jag inte får glömma att äta kanelbulle i morgon. Det är ingen risk. Jag kommer aldrig glömma datumet för kanelbullens dag, och jag kommer förmodligen heller aldrig att fira den dagen heller. Det är inte längre kanelbullens dag, det är min pappas dödsdag. 

 

Jag vet att människor knappast kan mena något illa med en så banal sak som att påminna om ett visst bakverk, och alla vet att jag älskar sött och firar allt som inte har med jesus att göra. Och det vore naivt att tro att alla kan komma ihåg just detta datum. 

 

Men jag kan inte fokusera på något jävla bakverk när det är hans dag. 

 

 

Och jag har bävat så jävla länge inför denna dag. Vet inte hur många vakna nätter jag tillbringat, stirrandes in i kudden och funderat över hur jag kommer reagera, vad jag vill göra, hur jag kommer må, hur stor plats kan sorgen ta. 

- och om det är något jag lärt mig detta år så är det att sorgen är inget som går att tävla i. Min sorg är inte större än någon annans och jag kan inte bräcka någon med mina känslor. Min sorg är min sorg, och någon annans sorg är dens sorg. Men den är varken större eller mindre, sorg är bara sorg.

 

 

 

Sorg är skammen över att ha roligt, att komma på sig själv med att skratta, ilskan över att ett leende är äkta och hatat mot en själv för att jag glömt för några minuter att han är död och istället är glad över något. 

 

Sorg är att falla pladask för en annan människa, för att sen stänga hjärtat snabbt och inte låta någon komma för nära. De människor jag träffat de senaste året har glidit av som vatten på en gås. Och det är inget jag kan påverka. Mitt hjärta har fullt upp med att orka med mig, just nu är det på paus för andra nya människor. 

- och jag kan samtidigt erkänna att jag förmodligen gråtit mer över min ovilja att bli förälskad/ligga/bli kär/dejta/släppa någon nära på riktigt/sumpa relationer - än över hans död. Jag var inget bra partnerval detta år.

 

 

Jag vet fortfarande inte hur jag ska reagera, för jag kan fortfarande ha stunder då jag inte förstår att han är död. Stunder då jag slår hans nummer men aldrig hinner trycka på ringa-knappen. Stunder då jag bokar in luncher/kaffe/middagar/helger med honom - men som aldrig når kalenderns sidor. Och jag hittade denna bild alldeles nyss, tagen på min studentskiva. Och jag minns hur jävla överlycklig jag var över att han hade gått med på att komma, tagit på sig sin svarta kavaj där broschen från jag tror det var Mallorca fortfarande satt kvar. Och just ikväll, hur otroligt det än må låta, så kan jag inte förstå att det snart gått 365 dagar sen han tog sitt sista andetag och att jag var med.