sexualupplysare och bokälskare

hur mycket får jag känna?

Publicerad 2012-10-04 15:09:00 i kärlek,

Jag har under det senaste året reflekterat väldigt mycket över mina känslor, sådär på gränsen att jag analyserar mig själv in i minsta detalj. Och jag har ständigt brottats med att jag sörjer på fel sätt. Jag tror det var på mitt tredje eller fjärde samtal med min kurator som hen påpekar att jag hela tiden målar upp en bild av sorgen och av hur det är att sörja - en bild som jag själv aldrig nådde upp till. 
- det var där vi både insåg att jag inte kan vara en i normen när det gäller sorg. 
 
Men hur hanterar en det? Jag har tillbringat dygn och kanske veckor med att hata mig själv för att jag inte sörjer på det sättet som jag ville och trodde att jag skulle sörja. Förbannat mig själv för att jag kunnat skratta, hatat att jag fortsatt älska andra människor och blivit besviken över att jag inte gått under. 
 
Tills jag insåg att jag kanske inte bär svart dagarna sju, gråter i frukostkaffet eller hatar människor som har levande föräldrar (dock hatade jag under de två första månaderna gamla män. Jag hatade dom så att det kokade inom mig för att dom fick leva och för att min pappa var död.) - och att min sorg är min sorg, och att den är lite som den är. 
 
Och vi kom fram till att jag är en såndär som har väldigt nära till mina känslor och att min allra närmaste känsla är ilska, och det är när jag känner ilska som jag måste ta reda på varför jag blir arg och vad det är som väcker ilska. 
 
 
I dag är det fjärde oktober, folk gamar kanelbullar och jag kommer ägna dagen åt att känna efter. Gå på känn, lyssna på kroppen och följa impulser.
- och jag befinner mig i något slags lugn över att jag gett mig själv rätten att känna. Att inte stryka ett streck över vissa känslor, trycka på paus när ilskan kommer eller stänga in sorgen och gråten. Ägnade början av natten åt att gråta till Helene Sjöholm och gå loss i dagboken, det ser ut som att en spökskrivare härjat. Vaknade med känslan av att något inte står rätt till, men att det inte går att komma på vad, förrän sorgen kommer över en som ett stenras. 
 
 
Men någonstans inom mig känns det på något sätt bra. Eller kanske inte bra-bra, utan mer ok. Det känns ok att det är hans dag och att jag har tid och energi till att ägna denna dag åt honom. Jävla fina pappa. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Caro Wikbro Carlén

jag arbetar som sexualupplysare och har huvudfokus hivprevention och säkrare sex. förutom det gillar jag att läsa, feminism, hångla med min donna, mina queens, New York, att äta, vettiga serier, genus, att resa och att diskutera. och det är ungefär det jag bloggar om.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela