jag vill aldrig se hans namn i sten

Jag pratar med Ernst en bra bit in på kyrkogården, är inne på femte ciggen inom loppet av 30 min och jag vet att min hals inte kommer att läka på länge. När jag står där inne på blomsterhandeln kommer två bärandes på en gigantisk grav-dekoration. De placerar den på golvet precis där jag står, tar ett steg tillbaka och rättar till de vita banden där namnen på de som beställt kreationen ska stå. Jag får mina tre gula rosor inslagna och försöker att inte bryta ihop. 
 
Jag går vägen inne på kyrkogården längs Barnkullen. Döden blir som mest verklig när det handlar om barn, små varelser som bara fått vara vid liv några dygn, eller kanske något år. Eller när det händer i ens egen familj. 
 
När jag är ett kyrkokvarter bort från hans grav så ser jag två rådjur. Det är som taget ur Lejonkungen och det är som naturens cirkel sluts framför mig. Jag tar några foton på rådjuren och går sen sakta mot graven. Går in på gången jag gått sedan många år tillbaka, men då för att hälsa på Farfar, och sen Farmor och Farfar, och nu även honom. Jag passerar, går för långt, går tillbaka, går ut på vägen igen, går in igen och kan inte hitta stenen. För en microsekund tror jag att graven har blivit skändad. Tills jag inser att stenen inte är på plats än. Graven ser skändad ut, men jag ser stenarna som Phia lagt dit och en ny blomma är på plats. Ett ljus är tänt i den stora lyktan medan de mindre än står tomma. Beslutar mig för att någon annan kommer att nyttja dessa innan mörkret kommer och placerar rosorna i en vas. Ingen sten, färsk jord, ny blomma, ett ljus, två tomma ljushållare och tre gula rosor. Hans tång är borta men jag antar att det finns en bra förklaring till det. 
 
 
På vägen hem köper jag stekfläsk, det var tillsammans med makaroner och chiliketchup var standardrätt varannan torsdag och det kändes som mest lämpligt att äta idag. 
 
 
Just i dag är jag glad att stenen inte var på plats och att jag slapp se hans namn bredvid farmor och farfars. Den dagen kommer givetvis att komma och jag ser det som en milstolpe i sorgen över hans död. Men det måste få gå ett steg i taget, i min takt. Just idag är jag sams med sorgen. 
0 kommentarer