sexualupplysare och bokälskare

är det jag eller är det sorgen?

Publicerad 2012-09-18 10:57:35 i kärlek,

Vaknar med överkört huvud, knappt användbar röst och värkande hals. Som så många gånger förut. Sedan 1 april 2011 har jag haft konstant ont, fram och tillbaka. Jag minns datumet exakt för det var då M skulle komma till Stockholm och vi skulle reda ut allt. Det gjorde vi inte och jag fick streptokocker som jag gick med i tre månader innan jag fick rätt vård. Hjärtat var ju ändå krossat, så vem kan bry sig om en förstörd hals?
 
Dessutom hade någon sagt till mig att det kanske var sorgen. "Sorg kan faktiskt göra så att halsen kör ihop sig och det kan ju vara så att du är stressad och orad över honom, vilket gör att din kropp reagerar på detta sätt." Dessutom blev det ju inte direkt bättre av att jag hetsrökte mentholcigg så fort jag fick chansen. Det hjälpte för stunden och halsen var ju ändå sönder. Kanske skulle det finnas någon som tyckte att min röst var lite sexig när den var raspig och trasig? Kanske brydde jag mig inte alls om sånt just då. 
 
Sommaren gick och min hals blev aldrig bättre. Jag vet inte hur många värktabletter jag tagit och hur många timmar jag ägnat i väntrum? Stockholms vård är som den är och vem orkar kräva sin rätt som patient när en har för ont för att höja rösten? Ibland får jag för mig att jag ska räkna på hur många paket jag rökt sen han blev sjuk och sen dog? Men för vem skulle den informationen göra nytta? Min hals gör fortfarande ont och jag hatar att nikotinet hjälper för en kort minut. Alltså, det hjälper ju inte mot värken, men mot ångesten, saknaden och alla jävla känslor kring döden och honom. 
 
Min första tanke imorrse var att jag kanske hade syndat, och därmed fått sönderköttad hals? Jag läser allt jag kommer över av Jonas Gardell, så det är säkert därför jag kopplade min egen smärta till synd. Jag som inte ens är troende. Min andra tanke var att "nej, nu jävlar är sorgen här igen! Räcker det inte med att jag tänker på honom dygnet runt? Och kanske lite extra mycket sen förra tisdagen då jag för första gången pratade om hur han dog, och hur det spelades in och ska spelas upp för en man på P1. Och jag hoppas programmet blir bra för det var för Oves skull jag ställde upp. Jävla jävla sorg, välkommen att slå dig ner i mitt hjärta, åter igen och för alltid.
 
Det är som att jag inte längre vet vad som är jag och vad som är sorgen, eller om det bara är en vanlig jävla förkylning eller saknaden och sorgen efter honom som återigen gör sig påmind. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Caro Wikbro Carlén

jag arbetar som sexualupplysare och har huvudfokus hivprevention och säkrare sex. förutom det gillar jag att läsa, feminism, hångla med min donna, mina queens, New York, att äta, vettiga serier, genus, att resa och att diskutera. och det är ungefär det jag bloggar om.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela