dravel om helhet och självständiga människor.
Om det är ett begrepp jag har svårt för så är det "en hel människa". När är en hel? Blir en någonsin hel? Och vad är det som gör att en blir och är hel? Jag ser framför mig hur alla tårtbitar i livet ska vara på plats exakt samtidigt - händer det ens?
Påminner mig bara om när min läkare sa att jag inte fick börja min behandling förrän jag var "stabil", och jag ifrågasatte vad hen inkludera i begreppet "stabil" - ekonomiskt? själsligt? jobbmässigt? utbildad? familj?
(- sanningen var att jag var nydumpad, pank, sagt upp mig från fast tjänst via sms, krossat hjärta, och rent allmänt ett vrak... Men jag ljög och fick påbörja behandligen.)
Det enda jag kan komma på som är positivt med att vara hel, det är att om och när en påbörjar en relation med en annan människa, så är det aldrig bra att bli hel tillsammans med den personen. Eller bygga upp sin "helhet" för eller tillsammans med någon annan. Jag tror inte på det. För vad fan händer den dag då det tar slut? Konfettiregn med alla ens känslor och hjärtskärvor...
Fast den där känslan av att någon annan gör en hel, ibland finns det ju inget bättre än just den känslan. Och på samma sätt som det kan vara det bästa någonsin, känns det som tusen knivar i hjärtat när den personen försvinner ur ens liv.
På något sätt tror jag en måste förstå att allt inte kan vara fläckfritt och rosa moln hela tiden, och förstå att vi alla är olika och olika saker som bygger upp vår helhet. Och livet är en jävla bergochdalbana, ibland kan en inte göra mer än sitt allra bästa och hoppas på att saker blir som en vill till slut.
Kan vi inte bestämma att det är snäppet viktigare att kunna vara självständig och kunna ta hand om sig själv en hela tiden fokusera på att vara hel? Självständig är väl det viktigaste en människa kan vara? Det som jag innefattar i det är nog:
- en ekonomisk buffert, behöver knappast vara 10000, men den där tryggheten i att veta om att en har pengar och kan ta hand om sig själv ekonomiskt känns ganska bra i magen.
- ha åsikter och våga stå för dom, ibland är vi inte mer än vår röst och tankar.
- någolunda stabil... jag tror inte på att en kan vara fullkomligt stabil på alla plan samtidigt, det är nog något en får gå på känn.
- vänner. Ingen människa är en ö. Och det finns inget bättre än att vara en grupp självständiga individer tillsammans.