sveriges framsida
Jag har fortfarande inte smält gårdagen och inser ännu en dålig egenskap hos mig själv: jag blir så lätt arg och irriterad när jag märker hur kunskapsmängden skiljer sig mellan mig och andra. Jag har näst intill obefintligt tålamod med människor som aldrig läst genus och jag himlar så lätt med ögonen när jag tycker folk är korkade...
Håller tummarna för att morgondagen och Kalmar tar mig med storm.
Efter att jag vinkat av Robin till hans jobb så minglade jag mig igenom Göteborgs stadskärna. Lyssnade konstant på Håkan, sippade på en stor latte och bara njöt av att inte ha något mål med dagen. Robin hade pekat ut vart de närmaste bokhandlarna låg, dit jag kunde gå så att jag kände mig hemma... Älskade Robin!
- insåg efter någon timme bland butikerna att jag är så glad att jag inte längre tycker detta med shopping och butiker är kul. Jag ser inget nöje i att handla saker. Jag är inte längre av det där behovet av att äga nya saker, bära märken eller måstet att hela tiden vara uppdaterad. Att jag hamnade bland butiker har nog främst med att göra att det är av ren vana, något jag gör så fort jag rör mig utanför Stockholm. Jag vill bli en såndär som bara köper hållbara plagg.
(införskaffade dock ett par kostymbyxor i ull, gåvor från Starbucks och presenter till vårt nya köksbord.)
Insåg efter någon timme att detta hade varit exakt en sådan dag som jag hade ringt honom. Han hade svarat om klockan inte varit för nära lunch eller fika och han hade skrattat när jag berättade om gårdagen, mina nya klasskompisar eller hur det fortfarande är kul att jag inte visste vart varken Trollhättan eller Kalmar låg när jag sökte. Och han hade sagt att jag inte får vara så arg för att andra inte kan det som jag kan.
- och jag vandrade förbi stora saluhallen, och jag minns hur arg L blev den där soliga dagen helgen efter skolavslutningen 2007, för att jag fotade en byggställning, där det råkade gå omkring byggarbetare utan tröjor. L blev arg för att jag fotade dom, medan jag höll hårt vid att jag fotade ställningen för att visa honom när vi kom hem. Idag när jag gick förbi var huset helt klart, och jag minns att jag aldrig visade bilderna för honom.
Och visst händer det fortfarande att jag fotar tak, stuprännor och fina hus. Exakt sådana bilder jag kan hitta hemma i lägenheten som jag vet att han fotat. Då brukar jag känna samhörighet.
Om några timmar är Robin hemma igen och klockan 07.07 går mitt tåg till Kalmar.