min frizon
Vi hade vårstädning igår på landet, vårt älskade landställe som vi nu fyra syskon delar på. I sommar kommer vi hänga där i omgångar, tillsammans med barn, partners, vänner - det kommer bli magiskt.
En plats som jag förknippat med så mycket sorg, hat, ilska, sjukdom, förvirring och instängd ångest. Igår gick jag runt i stora huset, det finns inte några spår kvar av varken cancer eller sjukhus. Men han finns kvar. Jag tog på mig hans gamla jacka och ett par gummistövlar jag fick som tonåring.
- och det kändes i hela kroppen att landet tillhör oss. Vår generation kommer hänga där, sköta om det och fixa allt tillsammans. Och mina syskons kids och mina blivande kids kommer en dag att samsas där. Precis som han hade velat.
