Våra barn skulle bli dom sötaste!
Tror ni inte det? Med hennes röda hår, och med mina fräknar. Hennes lugn och helst inte mitt temperament. Gärna mitt pigment men hennes nyfikna syn på världen. Världens sötaste, finaste och bästa barn.
Och varför känns det som att det är lite mer ok att skämta och prata om detta nu när jag är tillsammans med E, och inte med någon snubbe? Blir barnskämt ett skämt och inte ett tecken på psykopat - för att vi inte kommer kunna få egna biologiska barn? För det spelar ju ingen roll hur mycket vi gnider könen mot varandra och att det produceras hur mycket vätska som helst - inga barn kan bli gjorda. Så då går det att skämta om på ett annat sätt?
För hade E varit en snubbe som enligt normen och konstens alla regler ska kunna gör mig på smällen, hade nog både en och annan lyft på ögonbrynen om jag börjat snacka om barn innan vi ens firat en månad... Men nu när det inte kommer bli så, är det ett ämne att skoja om? Märkligt det där.
