sexualupplysare och bokälskare

Sen jag började berätta för vänner och familj att jag träffat någon, på riktigt, så sa många samma sak: det förtjänar du! 

 

Och jag vet att alla menar väl, och mitt hjärta tickar till och värme sprids i min kropp. För visst fan förtjänar jag att vara lycklig, fnissig, glad, kåt och förälskad i den finaste på denna jord. Givetvis gör jag det.

- men jag kan inte låta bli att undra, vem förtjänar inte kärlek?

 

Är det dom där vita kränkta männen som sitter ensamma i sitt kök efter att deras fruar lämnat dom som Anton Abele beskrev skilsmässors baksida? Eller är det våldtäktspersoner, individer som utövar tortyr, mördare, personer som aktivt misshandlar och psykopater som inte förtjänar kärlek? För jag passar ju inte på någon av dessa beskrivningar, vilket gör att jag åter igen förtjänar kärlek. Eller är det dom där elaka, snåla, giriga och överjävliga människorna som ingen egentligen orkar umgås med. Eller om en varit ett as i tidigare relation men nu kammat till sig - är det då en individ förtjänar kärlek? 

 

Eller vad är det hos mig som gör att jag förtjänar kärlek? Är det några egenskaper jag har? Erfarenheter jag samlat på mig genom åren? Eller har jag passerat ett viss tidsspann sedan förra relationen för att det ska förtjänas? För det var ju ungefär 2 år och 4 månader sedan mitt hjärta bankade för en annan individ, ungefär samma tid som pappa blev sämre. Eller är det för att vi synkat så fantastiskt på så många plan som det resulterar i att vi förtjänar varandras kärlek? Jag vet inte, och jag blir inte klok på det. 

 

Eller så kanske det bara är som Natti sa: Alltså Caro, jag är din äldsta bästis och känner dig bäst av alla. Och jag har sett vilka jävla psykon du träffat tidigare. Så då kan jag faktiskt säga att du förtjänar att träffa någon som får dig att må bra, gör dig glad och tycker om dig. På dig stämmer det faktiskt att säga så.