stirrandes på romantiska klichéer

I dag har jag och E bokat biljetter till Håkans sista konsert för i år! Nästa år spelar hen endast en gång, och dom biljetterna kommer att sälja slut på tre minuter. Så jag är så jävla glad att vi lyckades få biljetter till sista spelningen för i år. Håkan avslutar i Karlstad på något litet intimt ställe, det kommer att bli magiskt. Har sett henom på olika scener runt om i landet. Men kommer att bli extra mysigt och fantastiskt att få se henom tillsammans med min tjej! Vi kommer att hålla hand, jag kommer att hoppa/dansa/skrika/svettas/gråta och vi kommer att hångla medan Håkan spelar live. A dream coming true som det brukar heta. 
 
 
När tonerna av Valborg kommer vet jag redan nu att jag kommer bli alldeles varm i kroppen, omfamna henne, pussa henne på kinderna, kyssa henne, gråta och känna hjärtat bulta lite extra hårt. Som taget ur en roman om en femtonåring som blir kär för första gången. Vad annars kan en känna när en får hångla med sin kärlek till sin största idol? Det kommer att bli magiskt. Allt annat är ju orimligt. 
 
Och så här såg jag ut i somras, precis innan Håkan drog igång på Pip. Då var E med, men ville stå lite längre bak och jag dansade fram mot scenen med några kompisar. Jag som hade valt Pip endast för att få se Håkan, och för att jag inte ville till PaL. Som sedan ställdes in... Så en kan ju nästan säga att det var Håkan som förde oss samman. Typ.