typ som hiv,

Vi pratade om hiv idag. Gick igenom hur Noaks Ark arbete kickade igång direkt när hiv kom till Sverige och hur deras arbete utvecklats under åren. Statistik, smittovägar, global syn på medicin, stigma och tillgång till rätt vård. Rädslan över att testa sig, kontra ungdomsmottagningar som skyller på att det är en kostnadsfråga, fastän de inte kostar själva mottagningen en krona att utföra testen. En hivpositiv kom och berättade om sin historia. Mäktigt och viktigt att höra denna typ av historia.
 
Och precis som när jag gick min första kurs om hiv, så satt jag under hela passet med en stor klump i magen. För jag känner igen mig så väl. Jag vet hur svårt det är att säga till någon innan en ska ligga att "jo du förresten så har jag en sjukdom du måste känna till...", eller att behöva ta medicin varje dag och vara rädd för biverkningar. Ångesten över att behöva ta mediciner som kostar samhället flera hundra tusen kronor, eller en så enkel sak som att hämta ut medicinerna och möta kassörskans dömande och misstänkta blick. Läkarna som synade mig och kommenterade min ålder och kön som motsatta faktorer till den sjukdom som rann genom mina ådror. Skräcken över att varje gång jag hade mens så kände jag mig som en levande sjukdomsbomb. Eller en så enkel sak som att jag inte längre kunde dricka alkohol. Jag kunde inte festa på samma vis och jag hatade "ungdomslivet". Och ilskan jag kände mot mig själv för att jag fick folk i min närhet att vara orolig. Jag hatade mig själv för att jag visste att mina föräldrar, syskon och vänner kände oro. Att jag skapade en ångest hos dom gjorde att jag låg vaken om nätterna och hatade mig själv. Hur jag levde på söderte och snickers, för att jag inte orkade annat. 
 
Men jag minns också hur mina vänner satt med mig första gången jag skulle ta första dosen och inväntade biverkningarna. Eller hur pappa undrade varför medicinbrickorna gick att ta loss per dag, för jag sov väl inte över hos någon om vardagarna? Eller hur han "erkände" att han hade ångest, och hur jag kände mig älskad och samtidigt hatet från mig själv över att jag kunde väcka denna känsla hos honom. 
- det har gått en del år. Men vissa känslor och minnen kommer nog aldrig försvinna. 
 
Nu ska jag ta ett långt skumbad, läsa Miranda July och gråta. I morgon fortsätter jag kampen. 
 
0 kommentarer