beröring
Jag har så lätt för att tycka om människor som lägger en hand på min axel eller på min arm under tiden vi pratar. Som ett intygande på att hen verkligen lyssnar. Eller för att bekräfta att det jag säger är viktigt. Eller när hen blir upprörd och måste famla efter något att hålla sig i.
Eller de där kramarna en kan få när en helst av allt vill gråta för att det går åt helvete och stressen står en upp i halsen. Eller de där stunderna när någon masserar ens axlar, knådar bort stressen och gör det lättare att andas. När människor kan ens kropp och muskelknutar, förstår hur en ska göra för att det ska kännas bättre.
Det finns något fint i beröring, den där beröringen som inte är sexuell, utan mer för att visa omtanke, pepp eller glädje. Den typen av klappningar och smekningar som vill väl och gör gott. Som skapar må bra-hormon i kroppen och får endorfinerna att rusa.
Det är i stunder som dessa som jag blir förundrad över hur kroppen är skapad. Och egentligen hur lite det är som krävs för att det ska kännas fint och bra i kroppen. Ibland krävs det bara några fingrar i hårbotten för att en ska känna frid i själen. Är det inte magiskt hur vi är funtade?
