sexualupplysare och bokälskare

 

Människor som vill mig väl säger ofta att du finns kvar i mitt liv, att du på något sätt finns kvar och är med mig i allt jag gör. Att du minsann kan se allt jag är med om och håller koll. Och att jag som tror på spöken absolut måste förstå att du kanske är död, men att du finns kvar. En del föreslår hjärtat, en del säger själen och en del säger att du bara finns kvar. Vart, hur, när och varför är lite svårare att definiera. Men att du bara är kvar. 

   Min terapeut förklarade för mig att det viktigaste och bästa jag kunde göra när jag saknade dig som mest var att skriva/tänka/prata med dig, och sen föreställa mig hur du skulle svara. Att på detta vis var du med mig samtidigt som jag höll dig vid liv, och det ska på något sätt hjälpa mig i processen att komma över att du är död. 

 

Jag försöker ibland tänka vart du är, hur du mår och varför du är död. Men jag kommer inte så långt i tankarna. Det blir för luddigt och filosofiskt, och vi var aldrig den sortens tänkare du och jag. Vi var mer raka och platta i vårt tänk, eller jag är ju fortfarande det. 

- du har en sten med ditt namn inristat. Din aska vilar nedgrävd i jorden strax under. Jag var med och valde färgen på urnan. Materialet har jag glömt, och färgen också för den delen. Men jag vet att jag var med och valde. Jag var där idag. Strax efter att jag vinkat av henom, så åkte jag till dig och grät. 

 

Min terapeut förklarade att det finns vissa stora händelser i ens liv som en ser fram emot, och som en ofta räknat med att ens föräldrar ska vara med vid. Och du missar så mycket. 

- och du missar detta. Du var aldrig den som pratade om kärlek och känslor. Du ställde upp när jag ville ösa ur mig hat över någon idiot. Men när det gällde lycklig kärlek så var du med diskret. Du hade två frågor:

- är personen snäll? 

 

Och när dessa frågor var besvarade med ett "ja pappa", så bokade vi in en lunch i kommande veckan. Prick klockan elva, varken kvart i elva eller kvart över elva, utan prick elva och åt vi åt samma mat varje gång. 

 

Den här personen är magisk. Du skulle gillat henom pappa. Ni har den där gemensamma förmågan att förklara och berätta saker, för att ni vill och för att ni kan. Och hen har ett leende som jag inte kan tröttna på, och hud len som siden. Och våra händer matchar. Dessutom är hen lugn, harmonisk och ett bra kompliment till alla mina känslor, mitt arga temperament och utbrott. Vi har klickat. 

 

Hade du varit vid liv hade jag hasplat ur mig detta över en lunch, ungefär runt 11.05 när vi beställt och tagit för oss av salladsbuffén. Du skulle sitta där med ljummen lingondricka och skrocka nöjt över att en kunde ta ananas till salladen, det var ju mer en efterrätt. Och du skulle möta min blick och fråga om mamma visste om personen, om det var en bra person och sen bli nöjd över att jag träffat någon jag tyckt om. 

- istället måste jag säga detta till en jävla sten. Visserligen så bär stenen ditt namn, jag var själv med och fixade så att det hände. Men för fan pappa, du är ingen sten. Du är min stöttepelare som dödats av cancern. 

 

Så jag kan bara hoppas att mina vänner har rätt när dom säger att du ser mig, och att min terapeut har rätt om att detta är en bra metod för att komma över att du är död. Och att du ser mig när jag går hand i hand med personen som får mig att le från hjärtat.