tålamod är en dygd

Jag brukar anse att jag är en relativt tålmodig person. Någon som kan vänta, inte kollar klockan några för många gånger per minut, räknar timmar, minuter, sekunder osv. Någon som kan ta det med ro. Som kan ta det piano. Likt en flod aldrig slutar rinna, så är mitt tålamod.

Eller inte.

För hur ska jag kunna ha lugnet i behåll när jag vet att om mindre än 12h ska jag möta någon på centralen? Någon som får mitt hjärta att hoppa över slag, skapar fjärilar i magen, får mig att fånle. Som gör så att jag bygger luftslott och skapa fantasier.

När det kommer till kärlek är tid ofta en irrelevant faktor. Förutom när det kommer till att möta någon på centralen efter att ha befunnit sig i varsin stad lite för många dagar.