operation barn
Dagens tips: en tjugoåtta minuter lång intervju med Maria Granmar som skrivit boken Operation barn: om kampen för att bli förälder. Här kan ni se den.
Personen har själv fått sitt barn genom en embryodonation, vilket innebär att både spermier och ägg är donerade samt att hen burit på embryot själv och fött barnet. - Detta påvekar henoms inställning till allt som rör barnavling. Något som märks och det är synd. Adoption talas med en lite kallare röst och surrogatmödrarskap känns mindre värt eftersom en inte bär på sitt egna barn.
- synd med denna vinkling och att det påverkade både faktan som presenteras och intervjun i stort. Hen kan säga att generna inte känns lika viktigt, vilket absolut hänger ihop med att hen ser sig som "biologisk" förälder då hen själv burit barnen. För någon som med om surrogatmödrarskap skull med all säkerhet premierat det genetiska framför det biologiska.
Eftersom jag inte har några barn och inte har planer på att skaffa det under de kommande fem åren så kan ju jag säga att alla metoder är lika mycket värda. Jag kan utan problem tycka att barn som barn, en älskar det lika mycket oavsett om hen kommer från Malawi, eller om äggen kommer från Lettland eller om en åker till Köpenhamn och köper sperma. Och jag kan bara hoppas att denna inställning inte ändras.
Det jag kan hålla med om som de pratar om under intervjun är att lagarna måste förändras. Min åsikt är att oavsett kön, sexuell läggning och civilstatus ska en få hjälp till att bli förälder. En ska inte särskiljas och premieras för att en lever i en heterosexuell relation med en jämngammal, något som innebär att hbtq-personer får betala själva, köpa sperma/surrogatmödrarskap/behandlingar utomlands. Jag tror på en bredare syn på vilka som har rätt till barn.
- men det är en jäkligt svår fråga. För hur mycket får samhället bestämma över sina individer. Vilka vill vi se som föräldrar och vem har egentligen rätt till ett barn. Vart drar vi gränserna och varför?