en djurvän

 
Jag och min närmsta syster har vuxit upp helt utan djur. Pappa ljög om att hen var allergisk så vi fick aldrig några djur. Något som gjorde att jag blev en som inte tyckte om djur. Dom luktar illa, jag förstår dom inte, dom är äckliga, deras mat är vidrig och jag förstår inte hur folk kan lalla för en hårig fyrfotad sak. 
 
- tills för några år sen? En dag såg jag en mops och mitt hjärta svämmade över. Nu har det gått så pass långt att jag längtar tills nästa gång jag får passa Nixon. Jag nästan vill att Christina ska resa bort för att hålla en häftig föreläsning så att jag får ha honom över natten. För han gör mig lugn, stressen rinner av mig och vi kan hänga i timmar och bara vara. 
 
Vet inte vart jag egentligen vill komma fram till, kanske att det är häftigt att en del av ens personlighet som en trodde var fast, helt förändrats. Att jag blivit någon jag inte trodde att jag skulle kunna bli och att jag faktiskt kan tycka att katter är fina. Eller älska att hänga några timmar med en hund. Om en sådan sak kan ske, vad blir då nästa förändring? 
0 kommentarer