när homofobi krossar kärleksbubblor
Kvällen började gå mot natt, det var mörkt, jag frös och jag var trött. Men inget spelade någon roll. För jag var också fnissig, fylld med sockerdricka som rann i mina ådror och jag höll den jag var förälskad i handen. Det var vi. Jag hade fallit och jag kunde inte förstå att den jag gillade mest i hela världen även lyckats falla för mig exakt samtidigt. När sådant händer spelar det ingen roll att en befinner sig i en främmande stad, att en är lite vilse, att en egentligen är svintrött, att en inte vet vart en ska eller att dygnet med den nya kärleken snart är över.
- att hen tagit av sin vante för att fläta samman sina fingrar med mina var allt som betydde något.
"Är det två tjejer?"
"Visst är det två flator?"
"Titta, dom håller ju varandra i handen!!"
"Men är det verkligen två tjejer då?"
"Ja! Kolla, det är två lebbar."
"Vad kul."
Bubblan sprack, jag snubblade till och försökte att inte möta någons blick. Dom hade sett oss. Ropat ut vår kärlek över det främmande torget och jag kunde inte avläsa om de var glada eller arga. Om de menade väl med att ropa ut vår icke-heterosexuella läggning över det skånska torget, eller om dem ville skada. Rädslan över att inte veta om en ska få spö eller en klapp på axeln kan döda vilken förälskelse som helst. Vi befann oss i en stad där den lokala RFSL-lokalen låg gömd i ett industriområde, bakom en skog, gömd bakom höga träd och ruffiga kvarter. Där medlemmarna var tvugna att röka genom en lucka på taket för att det varit så mycket bråk i området. Med rädsla för medlemmarnas säkerhet blev det enklast om alla bara befann sig i huset under vissa specifika kvällar, med stängda dörrar och rökruta på taket. I huset som ingen kan hitta om en inte har en inbjudan.
Fnisset fastnade i halsen och jag vacklade mellan rädsla och ilska. Jag var rädd för att hen jag var med skulle få spö och jag var arg för att jag inte fick vara lycklig. För att jag känner mig hotad när jag egentligen ska sväva på små jävla rosa moln över att hens fingrar är flätade med mina. Främlingarna med oklara känslor inför vår lycka dödade min glädje den kvällen. Deras utrop stal min stolthet över att jag är jag. Deras åsikter om vilka vi var och de fack de placerade oss i blev allmänt känt. Jag kramade henoms händer och förstod återigen att kampen är långt ifrån över. Det finns fortfarande människor som anser att all kärlek är bra kärlek, och det finns fortfarande fördomar, hat och förakt att jobba mot.
Jag kommer aldrig sluta kämpa för allas lika värde och lika rättighet - för vi är inte där än. Alla kan inte gå hand i hand med den de allra helst vill, som deras hjärta bankar lite för hårt för. Kampen är ständigt aktuell och långt ifrån över än.