att förtjäna lycka
Det är när hon drar sig till mig, lägger sitt ansikte mot min hals och våra kroppar möts som jag åter igen tänker den där tanken som numera blir allt vanligare: "jag förtjänar detta". Ni vet att jag är mot begreppet och att alla i min närhet håller fast vid att jag är en sån där som faktiskt förtjänar att träffa någon som är snäll, vettig, får mig att skratta och värmer mitt hjärta. Och det kanske hade att göra med att jag inte riktigt tänkt i dom banorna? Kanske för att jag tidigare främst varit lycklig över att någon tyckt om mig, men inte riktigt tänkt på om jag tyckt om hen för att hen tycker om mig, eller om känslorna skapats utan motkrav?
Fast nu kan jag faktiskt hålla med om det som alla sa i början av vår relation och när vi ändrat från ingenting till att gått in i en relation på facebook. Jag förtjänar detta. Jag är så jävla värd att vakna lycklig, vända mig om och se hennes leende eller hur hon fnissar i sömnen när jag pussar henne. Eller alla nätter när jag vaknar av att hon famlar efter min närhet eller hur vi somnar tätt ihop natt efter natt. Och hur jag fortfarande blir pirrig, fnissig, varm och rosig när i ska mötas efter att ha varit ifrån varandra några timmar. Det spelar ingen roll om jag sitter på en föreläsning några timmar eller om vi är ifrån varandra en vecka, det där pirret sprider sig från magen och ut genom hela kroppen. Och jag kan bokstavligen känna hela min kropp skrika efter hennes närhet. När hon tar mitt hand när vi är ute på stan, så vet jag att jag är den lyckligaste personen i världen.
Att jag har träffat någon som tycker det är sött när jag är ynklig, trött, kinkig och känner mig som ett utspottat tuggummi efter en dag med plugg/jobb/stress/sthlm. Eller att hon bara skrattar när jag blir sur pga blodsockerfall. Att hon förstår mig, kan läsa av mitt humör i mina ögon eller det där att hon kan göra mig lugn med en kram. Jag är ju inte den som tror på att en blir hel av att träffa någon, utan snarare att en är hel innan och sen bara blir ännu mer ihop. Som att hon är min +1 i livet, min överdos och det som adderats till mitt liv. Med allt hon är och allt vi blir tillsammans.
Och att jag för första gången i mitt liv inte behöver be om ursäkt för vem jag är, mina egenskaper eller mitt humör som kan växla på en microsekund. Vi kanske inte har hängt ihop i årtionden, men ibland kan jag inte riktigt fatta vad jag gjorde innan hon fanns i mitt liv. Och ett liv utan henne? Det finns inte ens bland alternativen. Om det där med själsfränder är något mer än en uttjatad skröna så kanske det är det vi är? Inte vet jag, det är inte ens relevant vilka titlar vi har, det enda jag kan fastställa med säkerhet är att mitt hjärta tillhör henne.