sexualupplysare och bokälskare

För två år sen dog du. Jag satt vid din sida, höll din hand och var med när du tog dina sista andetag. Jag höll i din haka så att din käke inte skulle stelna nedsänkt vid ditt bröst. Det var en viktig procedur som vi hade gått igenom flera gånger innan du dog. Hakan skulle inte stelna på fel sätt, utan det var viktigt att vi var beredda på att fånga upp den, stödja den och se till att den stelnade rätt. Utöver det ringde jag runt till syskon och familj för att berätta om att du slutligen dött. Cancern hade tagit dig ifrån mig och du var inte längre kvar vid min sida. 

- vad som hände därefter minns jag inte så mycket av. Jag vet att jag läste mer än 100 % både den hösten och kommande våren. Jag grät kanske fem gånger det första året och jag arbetade väldigt mycket. Jag snittade på några timmars sömn om dygnet. Jag hatade alla som var äldre än din ålder, och jag hatade alla gubbar. Det slutade med att jag hatade alla pappor eller totalt alla män. Varför skulle det finnas äldre män, gubbar, pappor eller män när den enda mannen jag ville ha i mitt liv nu var stulen av cancern?

- jag tog din död på ett märkligt sätt och resonerade som så att så länge jag inte grät på jobbet - kunde jag ju arbeta. Och det var ju bra att jag ändå inte kunde sova om nätterna, för då kunde jag ju plugga och plocka poäng. Gällande relationer så bet jag ihop. Jag tyckte att mina vänner inte förstod mig som inte såg döden som jag såg  den och att deras pappor var minsann för liv, jag var arg men vågade inte säga något. Hur förklarar en för sin bästis att en är så arg att en håller på att sprängas för att henoms pappa är vid liv? Omöjligt. 

- gällande sex och kärlek så vet jag inte vad jag riktigt gjorde. Inget spelade någon roll och jag lallade mest runt. Mitt hjärta var ju ändå krossat, så kärlek fanns inte ens på min världsbild. 

 

 

 

För ett år sen gick jag in i väggen och förstod att jag inte kunde komma ifrån sorgen. Det spelar ingen roll hur mycket jag pluggar eller jobbar, sorgen kommer alltid att hinna ikapp. Då hade jag redan fått två känningar i hjärtat, tappat andan några gånger och blivit trött på att hela tiden vara arg. Jag var arg på människor, på mitt plugg, på mitt jobb, på dig, på dig, på dig, på dig. Och allra mest var jag arg på mig själv. För att jag var så trött, för att jag kände saknad och för att jag ibland kände efter. Jag orkade inte med att känna glada känslor och hade ofta dåligt samvete så fort jag log, skrattade eller inte hade ont i kroppen för att jag inte tänkte på dig. 

- på din dödsdag stekte jag fläsk, gick på fyra konsum för att hitta chiliketchup och insåg att jag behövde gå i terapi. Jag orkade inte hata mig själv för att du var död och jag googlade på sorg och terapi. Hittade ett läger som kostade några tusen och jag skrek rakt ut. Min sorg ska inte kosta pengar, det finns ingen logik i att någon människa ska tjäna pengar på att mitt pappahjärta är krossat. Jag ringde min mor och skrek. Jag ringde min bästis och skrek. Båda var mest glada för att jag äntligen började våga känna saker. 

- jag hittade en annan terapeut, som blev min räddning. Hen var rar, lugn och lyssnade på alla mina tankar om sorg, ångest, dig, hat, kärlek och saknaden. Den förbannade jävla saknaden. Och som vi pratade. En timme i veckan för att jag skulle komma in i rätt flow. Och jag började att gråta. Vi hittade olika vägar till att jag skulle försöka mig på att våga förstå att du faktiskt är borta och att du inte kommer att komma tillbaka. Det gjorde ont, jag rökte och lyssnade på våra låtar. Men det behövdes, och dagar då jag inte längre hade ångest över dig blev allt mer vanliga i mitt liv. 

 

 

I dag har det gått två år. Rökningen har jag sedan länge lagt av med. Terapin är jag inte längre i behov av. Dock har jag ångest. Ångesten bankar i bröstet för att jag inte längre är olycklig. Det finns en klar bild av vad sorg är i mitt huvud, och jag har lärt mig att sorgen går i perioder. Och jag är inne i en period då jag är lycklig, och den krockar så jävla mycket med bilden av att jag ska gråta mig i bitar över att du är död. Jag har en kärlek vid min sida, som gör mig lugn när jag är som mest arg och som förstår mig. Du skulle kalla henne för ett litet mirakel om ni hade fått hänga, pappa. Visst finns det dagar då jag fortfarande är på g att ringa dig, du är fortfarande kvar i mitt närminne och jag kan komma mig själv med att planera saker jag vill att vi ska göra. Tills jag kommer på att du är död och att jag måste göra sakerna själv. Men för det mesta tänker jag på dig som död, och jag minns istället all tid vi fick. Jag föreställer mig saker du skulle ha sagt, hur du skulle ha tänkt och hur du skulle agerat. Det enklaste sättet att hantera sorgen enligt min terapeut. 

 

Sen några år tillbaka är det Kanelbullens dag idag. I alla fall om du frågor mjölföretagen. Enkelt knep att sälja lite extra mjöl om du frågar mig. Förrförra året minns jag inte ens om någon pratade om dagen som kanelbullens dag. Men förra året gjorde många det. Och jag stod där med ansiktet förvridet i ett fejkat plastleende och jag ville dö. Det uppstod stunder då jag blev rädd för mina egna tankar, men jag kunde inte låta bli att aktivt hata alla som pratade om bullar istället för att tänka på att det är din dag i dag. 

- så i ren terapeutisk anda har jag idag bakat tillsammans med E. Iklädd din gamla slitna lacostetröja som inte luktat dig på flera år. Men som jag burit stolt de senaste tio åren. Från början var det säkert en sådan tröja jag rotade fram ur din tvättkorg för att jag älskade doften av smuts, plåt, dina raggarduschar och doften av dig. Men det där med att jag alltid älskat att bära dina tröjor för att dom tillhört just dig, sitter fortfarande kvar. Till tonerna av Grymlings ligger nu tre plåtar bullar på jäsning. Du hade ingen kavel, så vi använde några vinflaskor. Det blir säkert bra. 

 

 

 

Pappa, du är så jävla jävla jävla saknad. Så saknad att det inte går att förklara. Men jag försöker så gott det går. Sedan en tid tillbaka skriver jag, och det kan nog bli något av det. Och jag är inte längre arg på dig för att du är död. Jag vet att du skulle blivit jävligt glad om du såg mig nu. Jag har hittat någon som är lika vettig som fin, du hade varit nöjd. Och jag är inte längre arg. Jag kan mest bara förbanna att du inte är här och missar dina barn, barnbarnen och allt som sker i våra liv. Men oavsett så är du min älskade pappa, du kommer alltid vara den enda som får kalla mig för lilla gumman - så den frasen är med dig nu förbrukad. Du är för alltid saknad