time is a rubberband

I dag är det tre månader sen vi träffades för första gången. I helgen när vi hade kräftskiva med syskonen ute på landet kändes hon som en del av familjen. Och bland släkten på mammas sida smälter hon in perfekt. Hur kan så lite tid som några få månader, kännas som så otroligt mycket längre? Samtidigt som några timmar när en gör absolut ingenting kan passera inom loppet av en kvart och en kommer på när solen börjar gått ned att en glömt både frukost och lunch. För första gången i mitt liv vill jag inte stressa någonstans. Jag har inte bråttom och det finns inget som ska hinnas med inom en viss tidsram. Jag vill bara vara i nuet. Och njuta. Fastän det känns som att hon länge varit en del av mitt liv, har vi fortfarande så mycket kvar att upptäcka hos varandra, dela ihop och hantera som par. 
 
Och om jag känner såhär jävla mycket nu efter tre månader, vart kommer vi då att befinna oss om ytterligare tre månader? Eller om ens en månad? Eller om ett år? Hur ska jag kunna få plats med så mycket känslor i denna lilla kropp? När dom enbart växer för varje dag som går. För varje kyss som sker. 

Det är svårt att skriva någon form av text om henne, som inte påminner om en rosaklibbig klyscha. Men det är ungefär så jag känner när jag tänker på henne. Ibland måste jag stanna upp och spara stunder, meningar och hennes smekningar mot min hud någonstans inne i hjärtat - för jag vill aldrig någonsin glömma att jag varit såhär lycklig
1) första bilden på oss, hon sitter en bit bort pga fågelskit. Vid denna tidpunkt gjorde jag mitt bästa för att stöta på henne, gick ganska dåligt. 2) adrenalinhöga och lyckliga på grönan. tänkte vid varje åk att jag iaf dör med någon som har en stor plats i mitt hjärta, en liten tröst i ångesten. 3) min hobby. jag var deras absoluta målgrupp när dom gjorde denna funktion. 4) på kräftskivan i helgen, rodnar när jag ser min egen lycka i ögonen. men det är exakt så hon får mig att känna. konstant jävla lycka. 
hjärtkladd kärlek
0 kommentarer