på gränsen mellan lättnad och ångest.
Så här jävla glad kan en se ut när en precis gjort klart sin sista intervju till uppsatsen. Uppsatsen handlar om ämnet hatbrott mot transpersoner och jag skriver C-uppsatsen i kriminologi. Åtta intervjuer har det blivit totalt och jag börjar sakta men säkert måla upp en bild mentalt för hur det ska gå att baka samman till en uppsats. Så nu är själva materialet insamlat. Vilket innebär att det ska transkriberas, ventilieras, analyseras, omformateras och hamna på papper.
Mmm. Visst kan det vara gött att känna att en presterat riktigt bra och bara njuta av det i några sekunder? Känna den där lilla känslan av stolthet, klappa sig själv på axeln och mentalt skriva till några rader på "tack-stycket" i uppsatsen.
... för att sen inse att en fortfarande måste skriva på teorin, tidigare forskning, metod osv osv. Den dagen jag bakat samman min första uppsats och den gått iväg till min handledare, då kommer jag boka in minst två resor.
Och jag undrar om alla känner såhär? Vissa dagar när jag bölar över datorn kan jag undra om det här konstrueras på samma sätt som genus? Att det är könsstyrt att ha ångest över sitt plugg? Eller har alla oavsett kön lika mycket ångest, oro, panik och ont i magen över en jävla skoluppgift? Eller är detta något som tillhör prestationsprinsessor och duktiga flickor? Känner andra lika mycket oro som jag gör? Jag kan vakna om nätterna och börja formulera meningar, listor jag ska bocka av och saker jag ligger efter med. Stundtals växlar jag mellan raseri över mina egna känslor och den där ständiga oron över att ligga efter. För den där känslan finns alltid närvarande - att inte räcka till, att inte hinna med eller att inte veta om det är tillräckligt. Då spelar det ingen roll att en haft en riktigt jävla bra intervju samma dag - den känslan drunkar lätt i känslan av stress, ångest och oro över att inte prestera tillräckligt.
Och betyg ska vi inte ens snacka om. Mitt enda krav för denna uppsats är att jag klarar G. Resten är så irrelevant att hälften skulle räcka. Det är ett medvetet val från min sida. Jag får inte bry mig om betyg. Mitt psyke pallar inte att sträva efter en viss bokstav eller X antal stjärnor. Jag vill klara mig och resten ovanför det kvittar. Jag vill ha godkänt och jag vill göra mina intervjupersoner rättvisa, resten är utanför min kontroll. Den sortens prestationsprinsessa gick in i väggen och dog en termin efter min pappas död - och hen kommer aldrig grävas fram igen.
#blogg100, dag 45