solen och huden
här ligger jag och sakta går från smutsigt vit till len choklad. Ska bara passera ett kort stadie av lätt rosa ton först. Livet blir så himla mycket roligare och lättare att leva när solen skiner. Tom uppsatsen blir en fröjd att genomföra i detta väder. Ibland känner jag mig på gränsen till patetisk som kan säcka ihop totalt när livet är lika ljusfyllt som en potatissäck - för att sedan sprudla och blomma ut dagligen när solen skiner på himlen. Hur kan vi människor vara så styrda av vädret?
Och det här är en såndär dag då jag tänker på honom. Hur mitt pigment gått i rakt nedstigande led från hans gener och bakats samman med min mors gener - vilket resulterar i att jag lätt kan uppnå en gyllenbrun ton. Hur jag avviker från den vita normen efter några timmar i solen och hur jag som yngre utomlands fick övertyga människor om att jag inte var grek eller spanjorska. Nu kan jag inte ens fatta hur jag orkade lägga tid på att försvara min etnicitet. Min hud blir smutsig, oliv, gulaktig och brun - beroende på hur mycket sol jag får.
- den där strävan av att se ut som svensk har jag sedan länge kommit över. För vem bryr sig? Mina ögon, mitt hår, mina höfter och hudfärg kommer aldrig matcha någon mall. Och vem fan kan bry sig om mallar när en inte ens tror på att upprätthålla nationers gränser?
Nu glädjs jag istället åt att jag lärt mig att dyrka solen och hur vi båda kunde somna efter att ha läst tre sidor i någon bok. Som ofta resulterade i bränna som lämnade vita spår bland fettvecken på magen och en skön tupplur. Detta är en inställning och sätt att njuta jag kommer att föra vidare.
#blogg100, dag 49