att dyrka Håkan
Jag och Moa har precis sett filmen om Håkan. Filmen där dom spelar för nästan sjuttio tusen personer. Och jag var inte på plats under just den konserten, men jag har sett Håkan så många gånger förr och träffat honom tre gånger, vilket hjälper lite mot bitterheten över att jag inte var på just denna konsert. Men är det inte märkligt hur mycket en främmande person kan betyda för en? Hur mycket jag kan känna igen mig i en främlings texter och hur jag känna mig bestulen på mitt allra innersta när jag lyssnar på Håkans texter. För han har funnits med i så jävla många år, sedan 2000. Och till en början kunde jag inte applicera något av det han sjöng om på mitt liv, för jag hade aldrig varit i närheten av en fylla, ett brustet hjärta eller nätter som försvann på grund av fest eller droger. Fast åren kom ikapp och jag kunde uppleva saker som Håkan sjöng om, eller så var det vi som skapade scener för att matcha Håkans låtar, det kanske var mer så det var.
Hur många har inte försökt bli lika kär som Håkan sjunger om, eller känt att allt är för sent för Edelweiss, som Håkan beskriver. Eller velat få sitt hjärta i tusen bitar bara för att kunna få något att känna igen sig i, någon rad som träffar en rätt i hjärtat och borrar sig in i sitt allra innersta. För hur många är vi inte som stått på ett svettigt dansgolv och dansat till hans låtar, hånglat sönder läpparna medan låtarna varit med någonstans i bakgrunden, eller varit den som blev lämnad kvar på dansgolvet eller på festen och istället gick och rökte eller drack något starkt för att inte känna sig så ensam.
Jag har nog upplevt alla känslor som går att känna tillsammans med Håkans musik. Den första donnan jag blev förälskad i är ett av namnen som Håkan sjunger om. En hel sommar ramlade jag och Ellen fram genom Stockholms nätter på jakt efter cigg, äventyr, kärlek, rätt låtar och minnen. Sista konserten jag och Jennie gick på innan hon flyttade till Tyskland. Eller när jag och E var på förra årets sista spelning i Karlstad. När jag läste att Mona Sahlin fick raden "När vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än" under förra valtiden, och sedan såg Mona på konserten några veckor efter valet, då trodde jag att mitt hjärta skulle brista. Eller bara all jävla sorg, ensamhet och hjärtekross jag känt tillsammans med Håkan. Jag har sammanlagt ägnat flera dygn åt att gråta till Kärlek är ett brev skickat tusen gånger för att jag hatade att jag älskade någon så mycket att jag hatade mig. Och jag har hånglat i timmar till Håkans låtar med främmande människor, personer som trillat in och ur mitt liv, och numera min älskade tjej. Till och från i mitt liv har jag återvänt till Minnen av aprilhimlen, för jag så gärna ville bli kär i en person som jag ville skulle vara kär i mig tillbaka. Och andra gånger har jag bara velat leva i låten Klubbland, speciellt när livet känns riktigt tråkigt. Ibland har jag trillat in i relationer för att jag så gärna velat uppleva saker som Håkan sjungit om, för att vid andra tillfällen hatat att mitt liv varit mer tragiskt än magiskt.
Ett tag var mitt enda krav på en människa att hen skulle gilla Håkan. Gjorde hen det, kunde det mycket väl bli kvällens ragg och eller den veckans förälskelse. Andra nätter kändes det lika troligt att hitta någon som gillade Håkan, som att hitta någon som var feminist. Och ibland kan jag inte ens fatta min lycka att min donna har bägge egenskaper <3
Det har funnits så många nätter då Håkans ord varit det enda relevanta att ta till sig. Så många konserter som växlat mellan extas, gråtfest, händer som famlar efter varandra och som av någon anledning alltid avslutas med att en trött sparkar på konfetti som tappat glansen. Och en vet aldrig om en ska skratta, gråta eller vilja ha öl eller kanske hångla. Precis som med resten av livet.
