sexualupplysare och bokälskare

Jag har precis sett The Notebook - vilken jävla film. Jag hade inte riktigt förstått varför alla var så till sig, tills jag såg den själv. Och det kan vara den vackraste kärlekshistoria jag sett? Noah och Allie träffas som unga och blir kära. Deras relation varar en sommar innan de blir splittrade. Sju år passerar, mycket vatten hinner rinna under broarna och sedan möts de igen. Och upptar kärlekshistorien. Samtidigt som en får möta ett äldre par där mannen berättar denna historia för en kvinna. Typ så. 

 

 

*SPOILERVARNING* - för er som inte sett filmen och vill se, sluta läs. 

 

 

Och för er andra - hur fantastisk är inte filmen? Att det är samma par förstod en ganska snabbt, och de där få minuterna de fick tillsammans tyckte jag var filmens vackraste. Men att de kan påminna varandra om deras relation och deras kärlek, i kombination med att Allie har alzheimers var nog det mest smärtsamma med hela filmen. Att Allie gång på gång glömde bort deras kärlek och bara kom tillbaka i några minuter åt gången. Så jävla smärtsamt och en av mina stora rädslor. 

Jag tycker dock att det var lite tröttsamt att det var sådana klasskillnader, och att det var mamman som var elak. För det är ju rätt uttjatat. Men det blev snäppet vackrare när mamman själv berättade om sin ungdomskärlek som aldrig fick plats på riktigt i henoms liv.

 

Nu har ju jag själv ingen gammal flamma som jag gärna skulle vilja höra av efter 7 år, nej huvva. Men om det nu skulle vara så, hur orkar en vänta så många år? Sju år är en hel evighet. Eftersom jag inte är intresserad av något ex och hellre skulle gifta mig med en pudel än att ingå i relation med något gammalt, så tänkte jag ju på den relationen jag har nu. Och om jag och E skulle bli splittrade så skulle jag nog stå ut 7 år. Jag undrar mest vem utav oss som skulle bli galen och bygga om ett hus? Och vem som skulle finna någon ny och bli fejkkär för att göra sin familj glad? Jag skulle nog bli den galna och bygga om huset...