Ramona
Jag fick låna boken av Fridah som sa precis som jag älskar "ungdomsböcker". Vi har ju båda lite svårt för vuxna som ser ner på ungdomsböcker, när det är denna genre som alltid har allt. Som beskriver alla känslor, kaos, kärlek, kåthet, hat, ångest och när alla dessa känslor krockar med varandra.
Ramona är skriven av Marta Söderberg och det är henoms andra bok. Ramona är 16 år har självskadebeteende och har åkt in och ut på olika behandlingshem och slutna vårdinstanser.
- och jag som har läst mycket mislit i mina dagar har ju rätt svårt för den sortens böcker. I alla fall när författaren öser på med detaljer och beskriver hur härligt det kan vara att skada sig själv. Speciellt Berny Pålsson, som skrev extremt förhärligande. Och jag har också svårt när en bok handlar om självskadebeteende och så slutar den med "och så förstod hen att det var fel att skära sig i armarna, kastade rakbladen och tog tag i skolan igen"... osv
Fast den här boken är något mer. Visst, en får veta att Ramona skär sig och att hen varit på olika behandlingshem. Att hen mår dåligt och inte orkar med skolan. Men en får även lära känna Ramonas pappa och Lovisa, som är Ramonas bästa kompis. Och dessa två personer gör så mycket med denna historia. En får ett bredare perspektiv på hur det kan vara att må dåligt och att vilja skada sig själv.
Och en får samtidigt en liten glimt av hur vården kan behandla unga tjejer som mår dåligt av olika anledningar. Vilka alternativ det finns och hur värdelöst bemötande det kan vara.
Det är ett väldigt tungt ämne och jag fick stundtals ont i magen av att få veta hur Ramona mådde. Men den är viktig, jäkligt viktig. En typisk bok som kids och vuxna borde samläsa och diskutera i bikupor efteråt. Och största pluset - det slutar inte i en klyscha. Får tre starka kakor av fem möjliga.
