sexualupplysare och bokälskare

allt det du missar

Publicerad 2014-10-04 11:29:00 i kärlek,

I dag har det gått exakt tre år sen jag höll din hand och såg dig ta dina sista andetag. Tre år sen vår sista sommar som var fylld med morfindrömmar, halva meningar, tårar och så jävla mycket hopp om att det faktiskt skulle lösa sig. Men att det aldrig löste sig och att du istället togs av cancern. 
 
Min ilska och mitt hat har nästintill försvunnit och jag är inte längre arg över att du är död. Det närmsta sättet jag kan försöka förklara hur jag känner är: besvikelse. 
 
Jag är så fruktansvärt jävla hållkäften besviken över allt det du missar. 
 
Och folk vill så jävla väl och säger att du hör, ser, känner och är med. Men det går inte att jämföra vad jag kan tänka till dig och vad jag en gång kunde säga till din fysiska kropp. Känslan av att dra skorna i byggdammet på ditt jobb, le besvärat åt dina byggkollegor och falla ned på en nedsutten kontorsstol inne hos dig där det alltid luktade smuts, kallt stål och kaffe. Där en fick en kopp kaffe med mjölk som gått ut elva dagar innan och där radion alltid stod på. Dessa saker går inte att jämföra och ska inte försöka läggas mot varandra. För fysisk kropp vinner över tanke alla gånger. Jag är så jävla jävla ledsen över att jag inte får krama om din fysiska kropp ännu en gång. Då hjälper det inte att tänka, skriva, skrika eller teckna åt dig. Den saknaden kan ingen någonsin bräcka. 
 
För det är så jävla mycket saker du missar. Hela tiden och varje dag. Småsaker som jag vill ringa och berätta, större saker som jag hade velat säga över en lunch, gigantiska saker som jag hade velat skrika fram medan du hade skakat på huvudet och bett mig att lugna ner mig. Vardagsbråk om disken, luncher på stan, folk som tar examen/gifter sig/döper sina kids/födelsedagar och våra helger på landet. Det är så mycket som du missar. Stort som smått.
 
Jag fixar det sista med min uppsats. Och med fixar så menar jag: försöker vara kritisk mot min egen uppsats och slaktar allt det som min handledare vill att jag slaktar. Du hade verkligen gillat henom. Hen ler på ett sätt som farmor brukade le och hen har varit en jäkla klippa under hela processen med min c-uppsats. Om allt går som jag vill är jag klar 16/10. Då har jag bakat ihop min egna kandidat - hur stort är inte det? 
 
Och jag bor med Emelie och Jennie i din gamla lägenhet. Fast till skillnad från förr är det numera ett hem. E är en såndär som gör saker och inte bara säger. Gardiner, köksbord, möbler och mattor - allt finns! Och jag trivs här nu. Med dina saker blandade med mina. 
- att du missar E är en sorg i sig. Helvete vad ni hade kommit överrens bra. Lite för bra. Er gemensamma nämnare är att ni låter mig pendla i humör, vet när det är läge att prata och när det inte är det. Och hon är min allra bästa person pappa, den bästa jag träffat. Till skillnad från alla idioter du fick höra talas om, så är detta på riktigt och stort. Jag friade till henne en tisdag i februari - och hon sa ja! Så nu sitter en gnistrande sten på min vänstra hand och jag vaknar varje morgon lycklig över att jag har henne i mitt liv. 
 
En annan E du missar är mini-E, familjens senaste tillskott och världens smartaste lilla barn. Vi brukar prata om dig och jag visar bilder på dig så ofta jag kommer ihåg. Jag pratar förresten med alla andra syskonbarn också om dig, och bilder står framme på landet. Att du inte får se alla barnbarn växa upp är bland det sämsta med att du är död. 
 
Två av mina närmsta har gift sig/ska gifta sig! Hur stort är inte det? Naddi gifte sig i somras med sin prins! Och Malin får sin David i mitten av november! Hur vuxna har vi inte blivit? Sen är det ju en del som gjort slut och så, men så blir det ju ibland. 
 
Du missar alla mina jobb och uppdrag, alla utbildningar jag håller och att jag numera får fakturera företag för att prata. Och du missar hur jag börjat trappa ner på saker och inte längre har 17 järn i elden, utan kanske max 7? Men att även det är på g att trappas ner.
 
Och du missade valet, fast då fanns det någon kort sekund då jag faktiskt var glad över att du inte var vid liv. För vem fan vill se det resultat som blev detta år? Jag föreställde mig hur du hade röstat på samma som jag och hur vi firat över att de fick de resultat de fick. Det hade varit fint, om det nu hade hänt. 
 
 
Det finns dagar då jag hatar att du är död. Och då jag inte förstår hur en går vidare med sitt liv med vetskapen om att ens förälder är död. Men det finns också dagar då jag leker med mini-E, försöker lära henne sig morfar och minns allt det bra med dig. Men mest av allt saknar jag dig bara. Saknaden har lagt sig längs min ryggrad och jag är ständigt medveten om att du fattas mig. 
 

Kommentarer

Postat av: Malin

Publicerad 2014-10-05 00:00:35

Så himla fint skrivet Caro! Du är världens starkaste och har personer runt dig som finns där och är starka med dig!
Puss <3

Postat av: emily

Publicerad 2014-10-06 23:09:13

så himla mycket kärlek <3

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Caro Wikbro Carlén

jag arbetar som sexualupplysare och har huvudfokus hivprevention och säkrare sex. förutom det gillar jag att läsa, feminism, hångla med min donna, mina queens, New York, att äta, vettiga serier, genus, att resa och att diskutera. och det är ungefär det jag bloggar om.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela