Expeditionen - min kärlekshistoria
Jag brukar ofta vara anti böcker som hypas och som alla pratar om. Oftast läser jag boken något år, när allt lagt sig igen. Så för första gången på länge har jag läst en bok som ligger högt på topplistan - Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma.
Alla jag känner som har läst den ÄLSKAR den. Folk som vanligtvis inte läser faktaböcker ÄLSKAR den. Alla oavsett smak ÄLSKAR Expeditionen. Jag har hört kollegor tipsa allt och alla denna som årets julklapp. Att det är en såndär bok som passar alla, oavsett smak.
Och jag började läsa den i fredags och blev klar sent i går kväll. Spontant utlåtande: njaa? Jag gillar sättet Uusma skriver när det handlar om henoms egna tankar och funderingar. De bitarna som rör planeringen, forskande och allt som rör henoms egna del och ställning till expeditionen. Då använder hen ett vackert språk och en får någon slags förståelse för hur hen kunde lägga ner så mycket tid på detta.
- vilket är det jag tycker är mest fascinerande av allt. Hur hittar en ett ämne som en brinner för så pass mycket att en forskar, utbildar sig och lägger ner flera år på att försöka förstå något? Det är väl efter att en lagt ner tio tusen timmar på något som en kan kalla sig expert, så jag gissar att Uusma är det sedan länge vad det gäller Andrées expedition.
Expeditionen handlar om Uusma som hittar en bok om en expedition på en fest, och som blir så pass intresserad att hen forskar, utbildar sig till läkare, läser dagböcker, går igenom resterna av expeditionen, reser dit gång på gång - för att försöka förstå. Ta reda på hur de tre männen dog och vad som egentligen hände på Vitön. Det var på Vitön som expeditionen slutade.
Nu när jag läst ut den förstår jag inte riktigt vad jag läst. Och jag vet inte heller om jag skulle kunna rekommendera den. Jag gillar att ta del av Uusmas tankar och funderingar, fascinationen för denna expedition är fängslande. Fast själva expeditionen i sig berör mig inte. Expeditionen får två av fem palmer.
