Carmen och döden
Jag har läst flera av Karin Fossums böcker tidigare och det är en författare som jag delar tillsammans med syrran och mamma. En såndär bok jag brukar packa med på semestern och jag vet att vi alla tre kommer att läsa den. Det jag gillar med Fossums böcker är att de är korta, brukar vara ungefär 150 sidor långa? Och att de kan skapa så mycket känslor, hat och skräck - på så få sidor. Om jag ska beskriva Fossums böcker kort: hemska och skapar kalla kårar. De är vidriga på något sätt och får en att tänka.
- det är ofta någon som mördats, samtidigt som historien sätter igång tankar och påverkar en psyke på något sätt.
I Carmen och döden är det ett barn som drunknat. Barnet är ungefär 1,5 år - vilket gjorde att jag var tvungen att glo efter mini-trollet konstant, eftersom vi var vid poolen när jag läste boken... Iaf, ett barn har drunknat och polisen misstänker direkt barnets mamma. Föräldrarna är väldigt unga och ändrar historien kring vad som hände när barnet dog ständigt. Till historien hör att barnet har downs syndrom, vilket gör att föräldrarna blir misstänkta - eftersom ett barn med denna diagnos behöver vara under ständig uppsikt. Föräldrarnas ålder och barnets sjukdom diskuteras om och om igen samtidigt som föräldrarna ändrar historien.
I boken får en dels följa polisens arbete, men också den unga mammans tankar via en dagbok. Trots att boken var så kort, kröp den in under skinnet på mig och skapade en obehaglig känsla i kroppen. Huvva. Språket är hemskt, då det verkligen påverkar ens tankar, resonemang och är en såndär bok som stannar kvar länge hos en.
- OBS: är du gravid eller har barn skulle jag inte rekommendera denna bok. Det är väldigt hemskt och sorgligt med tanke på att den handlar om ett barn som skadats.
Carmen och döden får fyra av fem palmer.