Jag försöker minnas hur jag mådde när jag tog fotot. Vid den här tiden arbetade jag heltid på pocket shop, jag pluggade inget, jag hade precis blivit friskförklarad och pappa hade cancer som förstörde honom inifrån. Jag var rätt uttråkad och lite stressad över att inget hände. 6 veckor efter att passet skapades träffade jag M, och då blev livet inte lika tråkigt längre. Utan fyllt med kärlek och kaos. Och nu då? Jag tänker på både pappa och M varje dag, ibland flera gånger om dagen. Jag börjar känna mig hemma på jobbet och älskar det. Men det väcker också någon slags rastlöshet. Antingen är det sommaren som väcker detta? Eller så behöver jag nya projekt. Alternativt låta körkortet och milen att ta mer plats i min vardag. I övrigt är jag extremt överpepp inför Pride, min semestervecka med E och New York. Livet känns väldigt fint och peppigt just nu.
