sexualupplysare och bokälskare

ett brev till pappa

Publicerad 2015-06-07 19:08:20 i kärlek,

Ännu en sommar är här, och du finns inte kvar.
 
I fredags var det sju år sedan jag tog studenten, och jag började gå igenom vad som hänt sen dess och jag insåg att du varit borta i snart fyra år. Kan det verkligen stämma? Har du varit död så länge? I oktober är det fyra år sedan du dog och jag har saknat dig varje dag. Eller inte varje dag. Det har funnits dagar och ibland veckor jag inte tänkt på dig aktivt. Då har påminnelsen om din död drabbat mig. Som en käftsmäll har din död drabbat mig. Eller snarare vetskapen om din död i kombination med min glömska har gjort förjävligt ont. Ibland gör det så ont att sakna dig att jag tappar andan. Hjärtat krampar och magen fylls med stenar. 
 
För det är så mycket med dig som jag saknar. Hur du alltid stoppade in dina färgglada pikétröjor innanför jeansen, att du ringde när du satt i bilkö, hur du kramade mina vänner fastän de var obekväma eller att du varnade när mjölken på firman var mer än 14 dagar gammal. 
 
Hur du kunde säga "Lilla gumman, du får inte bli så arg!", och jag alltid svarade att jag fick bli hur arg jag ville. Eller hur du skällde på mig när jag dråsade in 14.03, och således var 3 minuter sen till 14.00-kaffet. Och hur vi sen gick till Prego som låg ca fyra meter från firman och där vi fick varsin latte med extra skum. Min med smak av vanilj. Din glädje över att kunna plocka ananas till lunchsalladen eller din fascination över att du alltid kunde lära mig något nytt. Vilket du gärna gjorde. 
 
Att sakna dig är at ständigt vara påmind om att något fattas. Du fattas mig. Jag är inte hel. Som att ha tappat en tand och hela tiden veta om och känna att något är borta. Löjlig jämförelse, jag vet. Men mitt hjärta vet liksom att du är konstant saknad. 
 
Och jag trodde att det skulle bli enklare att komma hit, för här finns en sten att stirra på. I Kristianstad finns ingen sten, utan bara en mur, en staty och blommor som dagligen bytts ut. Där stirrade jag rakt ut på allt och inget. Men inte fan blir det enklare att stirra på en sten som jag själv var med och beställde. Jag lyssnar på låtar som påminner om dig, en har jag på armen och resten i hjärtat. 
 
Och det är så mycket som jag vill prata med dig om. Det är så jävla mycket du missar. Som att jag har ett nytt jobb, ett stenkast från din gamla firma. Du drömde om att jag började på Handels för att vi skulle kunna luncha ofta. RFSL´s kontor ligger typ på samma plats, så nog hade vi kunnat luncha ofta. Eller att jag har börjat kubba igen. Och denna gång tänker jag inte dra på mig några skador. Men jag känner mig nära dig när jag löper, och funderar ofta på vad du brukade tänka på under dina löpturer. Och jag hade behövt dina tips om skor, stretching osv. 
 
Jag har börjat skriva, på riktigt. Och jag minns hur du frågade mig en gång under ett besök i skrubben, när min egna bok skulle finnas i butiker. Kanske snart? Men den handlar inte om dig. Inte än. Jag kan fortfarande inte hantera handlingar om cancer. Jag läser, ser och hör berättelser - och jag känner igen delar av de olika berättelserna, som om jag drömt om det? Det känns i hela kroppen, men är ändå avlägset på något sätt? Det är som att min hjärna inte vill sammankoppla din sjukdom med andra historier.
   Men jag minns dofterna, hur du sakta försämrades och hur cancern stal dig från mig. Stal dig från oss och allt som fortsätter att ske fastän du inte är kvar. Och jag vill inte öppna den dörren igen, inte än. 
 
 
Denna bok kommer att handla om M. Hon jag berättade om den där gången du låg inne på sjukhus och jag rusade dit efter ett möte. Vi åt smågodis och jag berättade att jag träffat någon. Och du undrade om det var en stilig, ung herre? Och jag svarade att det var en stilig, ung kvinna. Och du undrade om hon gjorde mig glad? Och jag svarade "väldigt glad". Men jag berättade aldrig om hur hon krossade mig strax efter, och hur hon förstörde mig. Och du frågade aldrig. 
 
Men jag vill så gärna tro att ni båda har det bra nu. Något annat alternativ finns inte. Att ni minglar, kanske tar en kaffe ihop, och att smärta, ångest och cancer inte finns där ni är. Något annat kan jag inte föreställa mig. Då går jag under. Och jag tänker på er båda när det rör sig i vårt hem. En kökslucka som öppnas, några glas som låter eller en dörr som knarrar. Jag tänker att det är ni och blir trygg. Riv ut en hel garderob om ni vill, det gör mig ingenting. Bara du fortsätter att finnas kvar i mitt liv på något sätt. Det måste du
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Caro Wikbro Carlén

jag arbetar som sexualupplysare och har huvudfokus hivprevention och säkrare sex. förutom det gillar jag att läsa, feminism, hångla med min donna, mina queens, New York, att äta, vettiga serier, genus, att resa och att diskutera. och det är ungefär det jag bloggar om.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela