sexualupplysare och bokälskare

hon hette Jennie

Publicerad 2015-05-03 17:39:01 i böcker,

 
Jag har precis läst ut hon hette Jennie av Moa Herngren. Jag har tidigare läst Jag skulle aldrig ljuga för dig av samma författare och älskade den. Alltså älskade så pass mycket att jag nästan var arg när boken var utläst? Herngren har ett magiskt språk. Hen väcker känslor, river upp och får en som läsare att känna igen sig och bli ett med karaktärerna, oavsett om en vill eller inte. 
 
Denna bok handlar om Sara och John som träffas på Saras vernissage. De blir intresserade av varandra ganska snabbt och inleder en relation. Fast John har en död fru, som bara varit död i ett år. Och så får en följa deras relation. Hur hjärtdunk kan krocka med bottenlös sorg. Hur en kan älska två personer samtidigt fastän den ena är död? Och vad säger ens omgivning när en har träffat någon ny? Och hur är det som "ny" att komma in i en grupp där alla känner den döda frun? Samtidigt får vi följa en annan karaktär, Katarina. Som bloggar om sin cancersjukdom och resa mot döden. Hur hen kände Jennie via internet och bloggar. 
 
Deras olika liv flätas samman och en får dels se allt från Johns sida som sörjer Jennie, och dels från Saras sida som försöker få en plats i John liv utan att inkräkta på Jennies sida, eller så tar hen för mycket plats? Vem får ta plats och hur mycket ska en minnas en död människa? 
 
 
Den här boken var skitjobbig att läsa. Dels för att Herngrens språk är överdrivet bra och kryper under skinnet. Och dels för ämnena som berör och känns. Cancern. Kärleken. Sorgen. Ex. Osäkerheten och rädslan. Och jag märker hur jag fortfarande påverkas av Pappas sjukdom och död. För jag kan inte bli berörd av historier om cancer. Den delen är förstörd hos mig för tillfället. Jag kan läsa scener om folk som lider i cancer, om människor som dör och jag kan förstå att scenen ska vara förkrossande, sorglig och framkalla tårar. Jag kan läsa och förstå att en random människa förmodligen gråter hjärtat ur sig. Fast jag gör inte. Jag förstår att något är trasigt inom mig och jag gråter inte. För jag minns fortfarande allt med honom. Jag minns hur kroppen förändrades, jag minns hur han luktade och jag minns alldeles för mycket detaljer. Att då läsa någon annans beskrivning av något liknande, det går liksom förbi. 
- så det är jobbigt att läsa om dessa saker, för att jag påminns om att jag ännu inte är färdig med sorgen efter honom. 
 
Och gällande det döda exet så finns det inget som klingar med M och E. Dom två personerna finns i mitt liv, men befinner sig på varsin planet i mitt univsersum. Så dessa bitar av boken kunde jag inte ta till mig alls. Tack gode gud för det. - Däremot har Herngren beskrivit dessa scener så otroligt jävla bra. Ibland fick jag så mycket ångest att jag bokstavligen stängde boken och blundade. 
 
 
Sammanfattningsvis: Om du vill läsa en jäkligt stark och tung bok om kärlek, sorg, cancer och scener som känns äkta och som stannar kvar. Då är detta rätt bok för dig. Jag ger den 4,5 palmer av 5. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Caro Wikbro Carlén

jag arbetar som sexualupplysare och har huvudfokus hivprevention och säkrare sex. förutom det gillar jag att läsa, feminism, hångla med min donna, mina queens, New York, att äta, vettiga serier, genus, att resa och att diskutera. och det är ungefär det jag bloggar om.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela