sexualupplysare och bokälskare

Avundsjuka, jag har alltid tänkt att det är något skamligt, fel eller fult. Dumma känslor som bara elaka människor känner. Något som en ska arbeta med och gärna arbeta bort. Men jag insåg i dag att jag är avundsjuk på mig själv. För att jag är här och får hänga med detta fantastiska gäng. I ett jävla paradis. 

 

I tisdags kväll bröt jag ihop och jag minns hur jag vaknade någon gång under natten och tänkte att jag skulle råka "försova mig" och missa flyget. För jag var så nervös inför att hänga med nya människor, nya skribenter och författare. Och att jag skulle komma där med två slitna skrivböcker jag kladdat i och inte ha så mycket mer att säga. 

 

Fast sen träffade jag detta fantastiska gäng. Redan samma kväll kändes det som att jag alltid känt dessa människor. Dessa ljuvliga varelser som får mig att skrika av skratt, öppna upp mig, dela med mig och vi har de mest fantastiska samtalen. Om vem som egentligen dödade Jenny, hur en skriver en vass dialog, favoritböcker eller hur en slickar fitta bäst. Vi pratar flatfilmer, flatkultur, flatgång och flator. Och vi pratar om att skriva, dialog, synopsis, grammatik, gestaltning och självupplevda händelser. 

 

Ni vet när en har det helt jävla fantastiskt. När en precis tagit en tugga av en varm kladdkaka, precis haft en lång orgasm, skrattat sig hes, lämnat in en deadline eller kubbat sig svettig - en sån känsla går jag runt med konstant. Jag är hög på min egen existens? Vi bor på en ljuvlig kulle, solen skiner och bildar fräknar på min hud, maten är magisk och sällskapet är ologiskt bra. Jag brukar ha lätt för att klicka, men detta är fan löjligt. Jag har aldrig varit i ett sammanhang där jag känner att jag kan gå fram till vem som helst och snacka. Men det kan jag här. Och vi pratar redan om när vi ska ha vår reunion och fortsätta detta fantastiska häng? <3333