Det är inte jag, det är du.
Hur många gånger har en inte velat säga detta till en person en är på väg att dumpa? Jag har iofs aldrig dumpat någon i en kärleksrelation, men jag kanske sagt så när jag dumpat en kompis?
Boken är skriven av Mhairi McFarlane och jag valde den främst pga det otroligt snygga omslaget. Vi får följa Delia Moss som friar till sin snubbe som hen varit ihop med i snart tio år. Paul, som snubben heter svarar ett "nja". Därefter får Delia ett mess - som Paul egentligen tänkt skicka till sin älskarinna...
- OBS: detta är ingen spoiler, utan en fattar det bara genom att läsa baksidan.
Delia säger upp sig, lämnar stan och flyttar in hos sin bästis i London. Hen skaffar ett nytt jobb, minglar runt i London och börja sakta men säkert att hitta tillbaka till sig själv. Delia fattar att hen försummat sig själv och under alla år med Paul sakta men säkert blivit någon hen egentligen inte är. Detta är så otroligt sorgligt beskrivet, för jag tänker att det måste vara så jävla vanligt? Gällande Delia handlar det om att hen börjar rita igen, litar på sin egen förmåga inom yrkeslivet och att hen är någon utan Paul. Vilket vi alla är - vi är alltid värd något och vi är alltid någon oavsett om vi har en eller flera partners i våra liv.
Sen trasslar livet till sig lite mer och Delia vacklar mellan att gå tillbaka till Paul, stanna i London, dejta andra, flytta hem osv osv osv. Vem som helst kan ju förstå hur det slutar. Och stundtals kändes boken lite för lång? Men McFarlane har ett ljuvligt språk som gör att en vill fortsätta läsa. Under vissa stycken skrek jag rakt ut av skratt och andra stycken skapade stenar i magen.
Det är inte jag, det är du får fyra av fem palmer.