sexualupplysare och bokälskare

Kolbarnet

Publicerad 2015-10-24 09:00:00 i böcker, girls <3,

Monica Kristensen var en av författarna jag hängde med under Bokmässan i Göteborg. Så otroligt härlig och fin människa. Jag som precis kommit hem från Oslo ville gärna prata om det, för Kristensen är en av Norges stora författare. Fast denna bok utspelar sig på Svalbard. 
 
Även fast det var ett tag sen jag läste ut boken, har den stannat kvar väldigt länge och jag tänker på den väldigt ofta. Anledningen? Storyn bakom denna bok är så läskig, och ju mer jag tänker på det - desto läskigare blir det. För vad händer i ett litet samhälle, placerat på en ö, inga människor åker till/från ön, det blir bara kallare och mörkare - och olika brott börjar ske? 
- jag får panik av att bara tänka på detta. För det är så jävla läskigt. 
 
I Kolbarnet är det ett litet barn som försvinner. En dag fattas barnet på förskolan och barnets pappa blir snabbt misstänkt, då även hen saknas. Dessutom har föräldrarna bråkat väldigt mycket på sistone. Så mamman tror att det kan vara pappan som vill hämnas. 
- och det tror hela samhället, tills pappan dör i en olycka.  Om det nu var pappan - hur ska de då hitta barnet? 
 
Det blir kallar och mörkare för varje timme som går, och chansen att hitta barnet vid liv minskar. Och även om jag tyckte att det var lite många sidospår och många karaktärer, gjorde själva huvudstoryn att jag fick ont i magen av nervositet. En vet ju aldrig om en författare är benägen att döda ett barn? Anledningen till att jag tyckte att det var många personer och spår är nog för att detta är bok nummer två. 
 
 
Kolbarnet får fyra av fem palmer. 
 

Under bokmässan var jag med när Kristensen pratade i ett seminarium om Nordisk noir, vilket var otroligt spännande. Vad är det med länder i norden och deckare? Varför skriver så många nordiska författare deckare och varför säljer nordiska deckare så bra? Dessutom lyfte Kristensen fram genus i denna debatt och gjorde en stor skillnad på kvinnliga och manliga deckarförfattare. Att män alltid skriver mycket om våld, vapen, knark osv. Men när kvinnor började skriva deckare, så skrev dom med familjer, kärlek, relationer osv. Vilket gör att deckaren växte och blev något som fler kunde tycka var intressant. 
- för egen del kan jag tycka att det känns jävligt beigt att kvinnor gillar något med känslor och män något med vapen. Men vad vet jag? Jag är ju ingen deckarförfattare. Dessutom gillar jag böcker med både vapen och känslor. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Caro Wikbro Carlén

jag arbetar som sexualupplysare och har huvudfokus hivprevention och säkrare sex. förutom det gillar jag att läsa, feminism, hångla med min donna, mina queens, New York, att äta, vettiga serier, genus, att resa och att diskutera. och det är ungefär det jag bloggar om.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela