Jag lever, tror jag
Jag fick tips om denna bok, och efter att jag läst två meningar om vad boken handlar om var jag fast. Det är en debut skriven av Christine Lindgren och boken heter Jag lever, tror jag.
Boken handlar om Moa. Moa som kört ihjäl sig, eller krockade hon medvetet? Det vet en inte riktigt, för det finns olika åsikter om detta. Kvar lämnar Moa sin bästa kompis Kim, och det är Kim vi får följa. Kim ska snart ta studenten när Moa plötsligt dör. Förutom Kim finns även Moas bror, klassen och livet som förväntas fortsätta som vanligt? Begravning sker, en sten kommer på plats och mitt i allt ska betyg kämpas för och någon slags framtid planeras. Att Kim dels förväntas hantera skolan och dels sorgen efter att bästa kompisen dött - det är så hjärtskärande att jag blir ledsen bara jag tänker på det.
Upplägget för boken är att varje nytt kapitel är en dag och som läsare får en en följa Kim i 218 dagar. Jag brukar kunna läsa en bok på någon timme, eftersom jag kan läsa fyra rader i taget eller kan svepa över en sida och veta på ett ungefär vad den handlar om. Men med den är boken läste jag medvetet långsamt. Alltså så långsamt. Och jag läste om, läste högt, bläddrade tillbaka och verkligen gav boken tid.
SPRÅKET ÄR SÅ JÄVLA BRA ATT JAG VILL BLI BÄSTIS MED OCH SAMTIDIGT ÄR SÅ AVUNDSJUK PÅ LUNDGREN. Så pass bra att jag överanvänder ordet så. <33333
Jag är ju inte så bra på att läsa böcker om sorg. Eller jag kan inte hantera böcker om cancer, för orden bara rinner av mig. Och jag har jävligt svårt att läsa om sorg, för jag tycker att alla andra bara beskriver det på ett fluffigt sätt. Fast sorg är aldrig fluffigt. Det är kallt som stål och river sår i ens själ. Beskrivningarna i denna bok är briljanta. Alla känslor som en kan känna under en sorgeprocess - allt finns med. Och jag älskar vartenda ord.
Jag lever, tror jag får 6 av 5 möjliga palmer. Jag kan bara önska att denna bok blir en såndär som ett helt landskap ska läsa när en går i nian eller så.