känslor

Ibland kan jag bli så förbannat trött på att jag hela tiden känner så mycket saker. Att jag kan gå från 0 till 1000 på en sekund. Att när något hemskt händer eller när jag känner sorg - då gör det ont i bröstkorgen och det känns som att jag aldrig mer ska bli glad. Eller att jag hela tiden tar in andra människors ångest/sorg/smärta. Och med andra människor så kan det innebära bästisar, kollegor eller en främmande pensionär som kan se sorgsen ut på tuben. 

Fast å andra sidan blir det så jävla härligt när det känns bra. När jag är glad/lycklig/kåt/euforisk/fnissig/pirrig/peppad - då är ju livet så jävla glatt. Och jag är så glad över att dessa känslor är fler och förekommer oftare än de andra. 

Men istället för att ha ångest över att jag känner "för mycket", så har jag blivit jävligt mycket bättre på att stanna upp och granska mina känslor. Varför känner jag som jag gör och vad blir nästa steg? Och att alla känslor har rätt att finnas. Allt från sorg under en begravning till att få gosa med en valp på tio veckor till att bli yr av att hångla med donnan.