körningen
Men det inlägget uteblev. Det gick så dåligt att det inte var klokt! Eller det kändes dåligt. Jag är ju inte bra på att vara dålig, att känna mig dålig är min sämsta känsla. Jag struntar ju hellre i att lära mig något eller ens försöka med rädsla för
att vara dålig. Och det fick jag lära mig i dag.
Det började med att jag var nervös över att både lärare och handledare skulle hålla koll på mig. Så redan på Ringvägen kände jag mig darrig. Sen missade jag en skylt, kollade inte döda vinkeln fullt ut, körde för fort, missade en avfart osv. Till slut
grät jag ute på motorvägen så att jag fick stanna och pausa. Och det lustiga är, jag har aldrig övat körfältsbyte och jag har kört motorväg en gång. Så på ett logiskt plan kan jag fatta att det inte gick tipptopp. Men på ett annat plan var jag arg,
ledsen och besviken över att jag inte var bäst.
- skulle vem som helst i min omgivning berätta om detta skulle jag överrösa personen med pepp, kärlek och övertyga hen om att det är logiskt att få panik första gången en gör något nytt och liksom påminna hen om att det är tredje lektionen efter
fem års uppehåll.
Fast när det kommer till en själv är det ju enklare att vara hård och bli besviken. Eller gråta för att en inte kunde allt på första försöket. Visst är det konstigt hur en funkar?
Hursomhelst, jag försöker övertyga mig själv om att det spelar ingen roll om jag tar 50 lektioner. Det viktiga är att jag är redo att köra i Stockholm när jag väl har kortet och att jag är trygg ute på vägarna. Och det känns lite bättre efter att ha tillbringat
kvällen med dom här <33333
