sexualupplysare och bokälskare

Jag fick hem denna rosa bit på 160 sidor. Den heter Argonauterna och är skriven av Maggie Nelson. Den ges ut av Modernista. Och jag har läst typ en meter recensioner om boken. Och det är en såndär bok som alla tokhyllar. 

 

I recensionerna beskrivs det hur Nelson vänder uppochner på genus, feminism, moderskap, kön osv osv osv. Som ni förstår låter det här som en bok helt i min smak. Och jag ville så gärna att det skulle vara en bok för mig. Men det var det inte. Det var inte förrän efteråt som jag läste att det var en essä, och att det var därför den var så jobbigt uppdelat. Nästan varje sida bestod av stycken i varierande storlek på mellan 2-10 rader. Andra stycken var flera sidor långt. Och jag blev helt galen på upplägget. Jag förstår inte sånt. 

 

Dessutom fanns det ingen tydlig indelning gällande vad styckena handlade om. Det kunde vara barndom, moderskap, författande, livmoder, trans, kärlek eller graviditet. Allt i en salig blandning. Och självklart skulle jag vilja vara en sådan som förstår den sortens skrivande, men jag blev mer förvirrad och irriterad av att ämnena var huller om buller, högt och lågt, intressant och ointressant. 

 

Om jag kände att det var en omvälvande, själskakande bok? Att det är år 2016 bästa bok? Att Nelson är en stor och samtida tänkare? Nej, nepp och nja. De tankar som förekommer är knappast nyheter, utan tankar jag haft i snart sju år sedan jag började läsa genusvetenskap. Men för den stora massan som inte läst något genus-poäng kan jag nog förstå varför det känns omskakande och nytänkande. För egen del lärde jag mig inget nytt och jag förstår faktiskt inte vad det är som är så omvälvande med Nelsons texter.

 

Jag rekommenderar den till personer som tål att läsa essäer och som blir utmanade av att läsa om genusvetenskap, moderskap och kön. Argonauterna får 2 av fem palmer.